”Om du är på din vakt jämt betyder det att du är rädd jämt?”

Citatet är taget ur boken Vägen av Cormac McCarthy. En bok som knockade mig. Det är en bok som berör och gör att man får den där klumpen i magen som visar att det du läser betyder något mer än den vanliga pocketdeckaren.

En far och en son befinner sig i efterdyningarna av en global katastrof i en apokalyptisk värld. Vi vet redan från de första meningarna i boken att allt är hopplöst. Ändå kämpar pappan och sonen vidare därför att så är vi människor skapta. Vi kämpar vidare fastän det inte finns något hopp i egentlig mening. Vi vill bara överleva. De är rädda, frusna och framför allt hungriga – de är på sin vakt.

Jag har läst några recensioner av boken och de skriver att den handlar om godhet. Jag håller inte riktigt med. För mig handlar den lika mycket om den del i oss som är djur, dvs vår instinkt. Vår instinktiva kärlek och känsla för våra barn som i botten handlar om att rädda genpoolen. Den kärleken eller instinkten gör att vi kan gå hur långt som helst för att rädda dem. Vi äter t om upp varandra om det inte finns något smörgåsbord tillgängligt.

Det är en fantastisk bok och vad jag förstår så har det också blivit en fantastisk film. Det är en bok med ett nedskruvat, kargt språk och en väldigt enkel dramaturgi. Ett klassiskt exempel på roadmovie. Enkelheten och det givna drivet i berättandet gör att den lätt går att filmatisera. Andra böcker av Cormac är No Country for old men. Också den bra både som bok och film.

För många år sedan när jag var ungkarl och mitt liv bestod av ett överflöd av tid, så låg jag en hel helg och läst hans tidiga triologi: Dessa vackra hästar, Övergången och Städerna på slätten. En fantastisk romansvit som jag håller högre än hans senare produktion. Eller om det är så att minnet spelar mig ett spratt så här en femton år senare.

Läs vilken ni vill av hans böcker. Om ni inte får en klump i magen och en tår i ögat av dem så vet jag inte vad.