Klättring, klättring och lite mer klättring!

Jag är här för att klättra och då vill jag lägga ut ett gäng klätterbilder. De flesta bilder tas från marken och blir så kallade "Rumpbilder" men nu var det en klättrare som fotade mig snett uppifrån. Jag fick en serie bilder från den vinkeln vilket inte hör till vanligheten. Vi följer den klättringen, häng på!

Vi startar på en av klipporna ovanför byn. Den här sektorn heter Hospital.

Vi klättrat sportklättring där det finns bultar färdiga med ett avstånd av 2 till 4 meter emellan. Repet går genom en quickdraw som jag placerar och sedan klipper in repet i. Det hänger en quickdraw på min sele.

När man kommer upp till nästa bult vill man inte falla, fallet kan då lätt bli mellan fem och nio meter. Här drar jag upp repet, vilket är jobbigt och nervöst när man står så dåligt som jag gör här.

Quickdrawn har jag först satt in bulten, därefter repet.

Här får jag inte upp tillräckligt med rep direkt och tar repet i munnen för att kunna dra upp mer. Jobbigt.

Har fått upp repet och klipper in det i quickdrawn

Hyfsat hög anspänning som syns på ansiktsuttrycket.

Lika stor lättnad när man klippt in sig:-)

Och sedan klättrar man vidare till nästa bult och slutligen till ett ankare där man kan fira sig ner.

Och då får man vara lite mallig.

Dagen innan det stora regnet klättrade vi på en plats kallad Hide Out. För att ta sig dit behöver man först gå sedan klättra ner till en hylla som ligger cirka 60 meter ovanför havet. Det är brant och läskigt.

Rep och all utrustning ska ner. Klippan är unik, därför att man kan klättra på tufor av kalksten. Knackar man på dem så hörs det att de är ihåliga. Man vill inte att de ska gå sönder när man klättrat på dem.

Nu är jag nästan nere, därefter följer man en lite stig som går ut på själva hyllan där klättringen startar.

Här börjar hyllan. Det sitter ett fast rep efter klippan som man får klippa in sig in för att inte riskera att ramla ner. 

All utrustning klipper man också in för att det inte ska ramla ner. Den som säkrar klipper också in sig medan klättraren är säkrade via repet.

Här är jag på väg upp på en led som heter Tufa Dream (6a)

Kolla formationerna. Det ser inte så brant ut på grund av vinkeln men det är 25 meter hög vertikal och överhängande klättring på väldigt god grepp. Det var en fantastisk dag. 

Årets sista paddeltur genom Stockholm

Tidig morgon och hela familjen sover. Jag tar mig till Gröndal och möter upp Grim för en kajaktur genom Stockholm på årets sista dag.

Förr om åren gjorde jag alltid en aktivitet med Jocke Lundvall på nyårsaftonen, skridskor, skidor eller något men i år blev det Grim som hängde på. 

Stockholm är vackrast från vattnet så är det. Det var två mycket försiktiga killar som paddlade fram över en mer eller mindre helt stilla vattenspegel. Det är kallt i vattnet och det kändes inte som att plurra var ett alternativ.

Ute på vattnet kändes det mer som en tidig morgon i april i stället för den 31 dec som det faktiskt är

Litet hus på Stora Essingen

Efter turen hade det bildats en tunn isskorpa på kajaken och våra jackor.

Här vid Örnsbergs kanotklubb i Gröndal har jag paddlat kajak i mer än femton år. Time pass by...

Grim tar sig en välförtjänt javatrip efter turen.

Elda! Elda! Elda!

Av Martina Montelius. Regi Morfar Staffan Roos

Nu går vi inte på teater så ofta men när vi går så är de oftast Morfar Staffan som står för både regi och biljetter. Denna kväll stod min syster för barnpassningen och Teater Brunnsgatan 4 för föreställningen Elda! Elda! Elda! Det var på tiden att vi kom i väg för det här var den allra sista föreställningen. Jag rekommenderar den verkligen - även om ni inte kan se den.  Ni borde sett den.
Den beskrivs som en komedi men som i all bra komedi finns det så klart en tragedi i klangbotten. Så också här. För att uttrycka mig direkt - toppen! En riktigt, riktigt bra föreställning. Bra jobbat Staffan.
Cecilia har varit på Brunnsgatan 4 tidigare men för mig var det första gången. Liten, intim teater i en gammal källarlokal. Väldigt speciellt och väldigt trevligt.
Efter en bra föreställning gick vi till Prinsen och åt middag. Där har jag inte varit på tio år. Cecilia och jag hade faktiskt vår första dejt där  i tidernas begynnelse. Ingenting hade förändrats, varken Prinsen, jag, Cecilia eller Staffan och tur är väl det - tror jag:-)

Kompisar från förr

Leo, Elliot, Albin, Felicia och Axl

I Årsta bodde vi i fem år. Leo föddes där och Felicia gjordes där. Hemma hos Mats och Ulrika har vi inte varit på mer än fyra år. Därför var det extra roligt att träffa dem och inte minst Albin och Elliot. Mats och Ulrika hade inte förändrats så mycket men med barn hinner det hända en hel del på fyra år. Båda hade blivit stora killar precis som våra boys. Den enda som var helt ny i sammanhanget var Felicia men hon fann sig snabbt. När ungarna satt i soffan framför TV-spelet var det i en vuxen ögon som om tiden upphört. Nu var det så klart inte så men vi vuxna ser ju så förtvivlat lite av vad som verkligen händer men att de trivdes tillsammans gick inte att ta fel på.

God mat, gott vin och bra sällskap. Bättre blir det inte

Det bjöds på lamm direkt från Fårö, tillagat på låg temperatur under nära sex timmar tillsammans med ugnsrostade potatisar, rödbetor m m. Och efter det äppelpaj. Hur gott som helst. Samtalsämnet runt bordet kan avgränsas i två spår: Björn Ranelids självupptagenhet och Per Myrbergs självupptagen.

Vem kunde tro att de här grabbarna som var så små och pyttiga helt plötsligt skulle var stora, kloka och och ha tankar om både det ena och det andra. 

Man at work...

Istället för att kratta löven så körde vi istället över dem med motorgräsklipparen.

Nu var det också kvinna i arbete men det blev inga bilder på det så vad vet vi? Stugan skall stängas för vintern och dagarna är korta. Vad göra? Lämna knoddarna hos mormor, morfar Per och Dante. Sedan raskt femton mil till stugan för att göra allt det vi borde gjort innan.

Grusgången går tyvärr inte att köra över med motorrgäsklipparen utan måste krattas och dessutom noggrant.

Tufft jobb i några timmar men vi var väl försedda. Mat klar för mikron, kaffe på termos osv. I skenet från en ficklampa skruvade vi loss och tog bort pumpen som en sista uppgift. Efter det var hela Kolmården kolmörkt.

Fiskefänge på Gålö

Kolla läget, flytvästar på alla barn men inte på de vuxna. Betyder det att vuxna inte kan ramla i vattnet?

Pelle var ungefär lika förvånad som jag över att skola och förskola hade planeringsdag och var stängt. Men han hade en toppenidé. Vi drar ut till Gålö och fiskar. Sagt och gjort: bil ut till Gålö och Skälåker

och ner i Pelles båt. Pelle visste en fin ö vi kunde åka till inte långt bort.

Så här glada var tjejerna när Pelle drog i gång stora motorn.

När Flisan vaknade på morgonen var hon inte helt pigg på det där med båt. Ändå hade hon varit ut tidigare med Cecilia och hennes familj. Hon tjatade om att hon skulle sitta i mitt knä osv. Men när vi väl träffade Cecilia och kom i båten så var det där lite läskiga helt glömt och allt var liksom roligt.

Nu har Leo fiskat några gånger och det är dags att han får något för ännu så länge har det varit resultatlöst.

 Leo gillar att fiska, här testar vi lite trolling, dvs man låtet draget släpa efter båten. Annars var fiskelyckan återigen dålig. Pelle tröstade Leo med att nästa gång lämnar vi tjejerna hemma och bara åker ut för fiska. Dvs vi killar...

Ingen av barnen åt av korven.

 Vi fick fart på en riktig bra brasa utan tändvätska och annat. Det var länge sedan som jag gjorde upp en eld som inte baserade sig på grillkol. Kolla vad fint Felicia håller sin grillpinne.

Leo styrde båten som om han inte gjort annat men han var lite nervös innan. Pelle fick övertala Leo lite för att han skulle våga ta plats som bakom ratten.

Arga leken!

Gritstone

Båthus modell äldre vid dyviks lövängar

Nu är det inte Gritstone på riktigt, även om själva väggen är döpt till det. Dagens klättring var skärgårdsklättring längst ut på Brevikshalvön i Tyresö. Promenaden till klippan går över Dyviks lövängar precis intill havet.

Bosse leder Amandas lov på egna bitar.

Gritstone var en populär klippa för 20 år sedan men i och med att alla lederna måste säkras traditionellt och borrbultarna lyser med sin frånvaro så är den inte så frekvent längre. Klippan är 38 meter hög och delas av en stor hylla mitt på väggen. Från den hyllan startar de flesta av klippan ca 20 leder. Det här är en av Stockholms mest inbjudande väggar tycker jag.

Välsäkrad spricklinje

Bosse passade på att ta ett fint fall på leden "Stoppa in produkter" vilket fick mig att sätta hjärtat i halsgropen. En liten men välplacerad kil räddade Bosse från markfall.

Väl uppe klippan har man en fantastisk utsikt in mot fastlandet. När vi klättrade svävade en havsörn ovanför oss.

Mäktig klipp med grymt överhäng

På vägen tillbaka passerade vi "Dödskalleklippan", ännu ett av många fina berg på Brevikshalvön

Bistaberget tur & retur

Repsallad

Vackert väder, en bil + Bosse och ett nytt väntande berg kan aldrig slå fel. Lördagmorgonen åkte vi till Bistaberg. Det ligger i den gamla gruvsocknen Tunaberg, några mil utanför Nyköping.

Den delen av Bistaberget som man klättrar på är en lång lodrät vägg, ca 20 meter hög.

Jag och Cecilia var där och rekade för några år sedan men då fegade jag ur. Det såg svårt och otäckt ut. I dag var det en helt annan sak.

Första leden på "lead" för dagen

Klippan känns lite vattenslipade men har ändå hyfsad friktion. Vi var inte ensamma. Sammanlagt stod det sju, åtta bilar parkerade. Det blev en fin klätterdag med trevliga människor.

Nedfirning

Runt Bistaberget finns det tre väggar till som vi inte hann med. Någon mil bort i själva Tunaberg ligger Simonsberget med östra Sveriges finaste sprickturer på sin 50 meter höga bergvägg. Dit går nästa tur.

Tack Bosse för en fin dag utan olyckor även om vi var nära på vägen hem. Vägen svängde men inte Bosse - förrän i absolut sista sekunden.

Vintern rasat ut...

Karuselltjejen

Det här var första valborgsfirandet för vår del i söderförorten. Året innan var vi på Södertörn och innan dess i Stavsjö. Det var varmt väder och vi körde grillen. Morfar Staffan hade med sig ett Amarone från 08 som vi gifte i hop med grillat kött, hemrörd aioli och fänkålsgratäng.

Därefter bar det av ner till sjön och brasan.

Felicia och morfar Staffan i skogsbacken bakom huset

Det var en mindre folkvandring ner till sjön. Vi tog bilen p g a brist på cyklar annars cyklar vi nästan jämnt. Inte helt lätt att ta sig fram med alla valborgsmässofirare. Leo fann direkt sina kompisar och tillsammans började de slänga in pinnar i brasan. Axl försvann, gud vet var, med sina kompisar.

Felicia upptäcker att eld är varmt

Årets eld var klart bättre än förra årets. Men det var helt klart för mycket tingeltangel och för lite fackeltåg och åt helvete för lite manskör som sjunger Vintern rasat ut... Fyrverkerimästaren hade en del att lära om dramaturgi. Ingenting blir bättra av att man bränner av allt på en gång.

Jag som inte bott så här tidigare, i ett radhus- och villaområde fyllt med svennebanan (Nu är jag svennebanan själv också) kan sakna en miljö som inte är fullt så homogen som den här. Det är lätt att det blir lite tråkig och förutsägbart när alla är likadana. När en hel stadsdel samsas runt en brasa som den här så blir det ganska tydligt.

Jag som är så van vid anonymitet finner en viss skräckblandad förtjusning över att man hälsar på så många. Föräldrar och barn från Axl, Leo och Felicias skolor, föräldrar och barn från deras idrottsaktiviteter osv. Tillsammans blir det ganska många och det är nog bra det.

Nu till karusellminnnen. När Felicia åkte i sin karusell så var hon så glad, så glad och jag som tittade på henne fick jag känslan av att jag satt på en bio och såg en fransk film.

Det var härligt.

När jag var liten, var jag på Åland. Där på någon åker, mitt ute i ingenstans, hade de ställt ut en slänggunga. Jag tjatade på min mamma om att jag ville åka och det fick jag. Som jag minns det var det bara jag och ett eller två barn till som åkte i den där slänggungan. De allra flesta gungorna for runt, runt tomma. En slänggunga är en karusell där du sitter i en gunga men inte gungar utan slungas runt.

Det höll på ganska länge, mycket längre än normalt...

När jag tittar på maskinisten som skötte gungan så såg jag att han stod och pratade med min mamma. Jag förstod att han inte tänkte stanna gungan på ett tag. Själv började ett rejält illamående börja bubbla upp hos mig. Jag förstod snabbt att om inte den här gungan stannade "pronto" så skulle något otrevligt hända. Av någon anledning ville jag inte ropa och påkalla uppmärksamhet så istället hakar jag av kedjan framför mig, makar mig ut till den absoluta kanten och tar språnget. Pga av centrifugalkraften så blir det ett jättekast. Jag flyger genom luften som en projektil tills gravitationskraften tar ut sin rätt och jag kraschlandar i ett snår. Jag minns att jag låg där ett tag innan jag reste mig upp, gick tillbaka till slänggungan och noterade att ingen märkt att jag flugit av. Hade Felicia ramlat av så hade jag, Cecilia och morfar Staffan var där snabbare än du hinner säga ops.