Godnattsagor & Heroin

Alla som har barn vet att det finns ritualer innan det ska kojas. Det har med trygghet och snuttefiltar att göra. Barn vill att det ska vara likadant hela tiden, ingenting får förändras, möjligen går det att byta ut Nalle Puh mot Bamse – men större förändringar än så blir det inte.

Tandborstning – check

Välling – check

Rätt lampa tänd – check

Godnattsaga – check

Två nappar i sängen i fall en försvinner vilket det alltid gör - check

Nalle Puh på bandspelaren – check

Puss på kinden - check

Dörren öppen till sovrummet med en exakt 2 dm stor springa - check.

Därefter hinner man ungefär halvvägs ner för trappan till undervåningen när en röst skriker

-Pappa, pappa! Täcket.

Och så där kan det hålla på.

Den här kvällen gick det bra. Flisan och jag hade varit på en vårdcentral nära oss tidigare på dagen och fått varsin spruta mot svininfluensen. Det gjorde ont på Flisan och därför gav hon sköterskan onda ögat och vägrade ta emot ett Bamseklistermärke. Det finns inget att säga om det. Gör det ont så blir man arg – även om man är liten. Jag håller på Flisan i alla lägen.

Denna kväll tittar Flisan i böckerna om Yo Yo och Pino. Därefter läser jag dem för henne. Hon gillar Yo Yo och Pino vilket är mer än okey för tecknaren och författaren till böckerna råkar vara en god och nära vän till mig och dessutom är han Flisans gudfar.

När Flisan döptes så fick hon ”Puss” en tavla Kenneth målat. Den är fin och lyser verkligen upp hennes lilla rum. Vi har många tavlor av Kenneth hemma och det känns bra.

Nu har inte Kenneth bara gjort barnböcker i mitten av nittiotalet skrev jag en berättelse som han tecknade. Det blev ett påkostad seriealbum under namnet Heroin. 48 sidor 4-färg på papper av högsta kvalitet som förlaget Epix gav ut. Det resulterade i det årets, ja garanterar nittiotalets mest utskällda seriealbum. Jag har lagt in några recensioner här nedan. Och bättre än så kan det inte sägas.

Om det finns någon läsare av den här bloggen som undrar om albumet verkligen är så bisarrt så som recensenterna hävdar är ni välkomna att låna ett ex och bilda er en egen uppfattning.

”Ett svenskt seriealbum som inte liknar något annat. Det liknar inte ens något utländskt seriealbum”.

”Troligen Sveriges mest avantagardistiska seriealbum någonsin, och för många år framöver. Inget annat förlag än Epix skulle ha vågat kasta bort pengar på att ge ut denna vackra, fängslande, halvbegripliga serie för ett kräset (och skäligen vrickat) fåtal.”

Svenska bibliotekstjänst träffade huvudet på spiken:"Förgäves har jag sökt försonande satiriska drag. Att huvudpersonen, lustmördaren och sexdåren, är präst gör tyvärr inte saken bättre."

Nej, det gör det sannerligen inte. Det hade varit mycket bättre om lustmördaren och sexdåren hade varit arbetslös, alkoholiserad, drogmissbrukande arabisk invandrarungdom med hemmavist i Malmös betongetto. Varför skulle albument annars heta Heroin? Om det åtminstone hade varit en lönnfet dryg mellanålders främlingsfientlig gubbe från det skånska slättlandet. Det hade ju kunnat passera. Men en präst?

Upphovsmännen har tagit del av Svenska bibliotekstjänsts utlåtande, och de har lovat bot och bättring i nästa albumet. Ha! Ha!

Eller med skaparnas egna ord (skrivna innan de tagit del av Svenska bibliotekstjänsts utlåtande):"Heroin är lika oförklarlig som vacker, skapad i samma anda som Jean Bataille och Jules Verne framställde sina mästerverk.

Temat i Heroin är lika tidlöst som i ett klassiskt drama: Vad är min dotter? Vem är min dotter? Och var kommer hon ifrån? Vem är kvinnan som stoppar mina strumpor och påstår sig vara min fru? Och vem är jag?

Kenneth om du nu läser detta. Jag tycker fortfarande vi skapade något som var unikt, annorlunda och på många sätt nyskapande. Jag och Leo drar över till Gotland om några veckor och hälsar på dig och Erik så får vi fyra tillsammans ha ett riktigt mansläger. Vi får ta tag i våra idéer kring en tecknad deckare i landsbygdsmiljö och inte minst barnboken Vattenhålet.