This shoes where made for skiing

Nu försvinner snön och vi får väl lov att konstatera att våren är här. Pjäxorna Leo har kört med i vinter är över sextio år gamla. Den här fantastiska vintern har gjort det möjligt att åka skidor som aldrig förr. Ett tag åkte Leo skidor till skolan varje dag och när han kom hem så körde han egna fantasitävlingar utanför huset. Hur många barn känner ni som åker skidor till skolan söder om Dalälven?

Tillbaka till pjäxorna. Inga plast eller syntetdetaljer, tjockt skinn, stålkanter Notera den dubbla snörningen för ett effektivt snölås. Den här kvalitet finns inte i dag och om man skulle nytillverka dem så skulle de bli galet dyra. På den här tiden tillverkades skor och pjäxor helt manuellt. Skinnet skars ut för hand, Idag skärs det ut antingen med laser eller troligare med en kraftig vattenstråle. Pliggarn drevs in av en riktig människa och inte en maskin.

Hur många generationer barn som har haft de här skorna på fötterna vet jag inte. Det är ett exempel på fint hantverk som vi misskött. Ingen skokräm eller fett de sista 40 åren.

Om vi hade skött dem eller skulle börja sköta om dem så skulle de säkerligen hålla i 150 år till. Kommer vi att sköta om dem? Troligtvis inte.

Dramaten nästa

Den här händelsen utspelade sig för några veckor sedan men jag har inte fått bilderna förrän nu. Bilderna är inte tiptop men nu när det inte finns bättre så får de duga. Tack Robban.

-Nu är du väl stolt över din son, säger en av pedagogerna på Leos skola när jag kom för att hämta upp ätteläggen

-Vadårå? Är det enda jag kan komma på att säga för jag har ingen aning om vad jag skall vara stolt över.

Det visar sig att Leos projektgrupp i skolan har haft språk som tema och visat upp sitt arbete genom att göra en teaterpjäs.

Leo hade en av de tre huvudrollerna. Om detta har Leo inte nämnt ett ord. Inte ens när vi gick till skolan den här morgonen så han något. Det var Leos olika lärare som upplyste mig om det när jag kom för att hämta honom. Tydligen hade han inte bara gjort ett mycket bra framträdande utan också ett avtryck. Och det där sista är tungt.

Enligt Lena, hans huvudlärare, så hade Leo varit helt oberörd av den enorma påfrestningen det innebär att stå på en scen framför hela skolan iklädd ett lakan och lagerkrans och spela Sokrates.

Tyvärr är bilderna som Robban mejlade mig av det sämre slaget. Robban var tvungen att redigera i bilderna så att inga andra barn skulle synas (skolpolicy) och så gissar jag att Robban inte är någon photshopguru.

På hemvägen så frågade jag Leo om han inte hade varit nervös och det hade han varit men inte värre än inför någon tuff fotbollsmatch.

Leos morfar

Lite synd är det att hans morfar som råkar vara just teaterregissör på Dramaten inte fick se honom.

Själv kan jag önska att jag hade hälften av Leo coolhet oavsett om han står på teaterscenen eller idrottsarenan.

Tystnad tagning!

De äldre boysen är inte bara idrottsfreaks utan precis lika mycket kulturknuttar.

Axl och Jesper gör film på film i produktionsbolaget Sunnyguys regi.

Axl ser ut att vara död och det är exakt vad han spelar också

Till dagens datum är de uppe i elva filmer. Samtliga inspelade med vår lilla digitala kamera som funkar bäst för stillbild. Skruvade manus med skruvade skådespelarinsatser som tillsammans med en – vi tager vad vi haver mentalitet - och en portion jävlar anamma gör det här till filmens motsvarighet till musikens punk.

Jesper brister ut i ett sång och dansnummer. En nyckelscen ur filmen Pendeltåg.

Den sista filmen heter Pendeltåg och har följaktligen ingenting med pendeltåg att göra. Ni förstår logiken? Själv gillade jag Jespers sånginsats bäst.

Redigering pågår, regissörer och skådisar diskuterar, Felicia bestämmer.

Jag har föreslagit att de borde göra en musikal som helt baserar sig på snodda låtar och i filmen låta text och musik driva berättelsen. Det skulle kunna bli sjukt bra. Vi får se om de nappar. Men ni vet hur det är, fria filmare och fria konstnärer gör ändå i slutänden precis som de vill.

Snart lika stora och kända som bröderna Cohen.

Är ni sugna på att se något av dessa herrars alster så tveka inte, klicka nedan. www.youtube.com/sunnyguy743

Cecilia tvättar smutsig byk både på jobbet och hemma!

I lördags deltog Cecilia i en paneldiskussion tillsammans med bl a Leif Pagrotsky. Lars Leijonborg mfl. De som bjöd in till diskussion var Föreningen Grävande journalister och inbjudna var poliker, pressekreterare och just journalister.

Ämnet var ”Vem har makten över morgonsoffan?”

Frågan som avhandlades var om det är politikerna eller medierna som skall styra debatten.

T ex en minister som arbetar med arbetsmarknadsfrågor och som vägrar debattera med en arbetslös därför att ministern vet att den diskussionen inte går att vinna. Nu är jag ju partisk men förutom det så tycker jag att Cecilia var toppen och ingen är mindre förvånad över det än jag.

"Vann du mamma?" Frågade Leo när hon kom hem. Och det tycker jag att hon gjorde. Två saker kunde jag konstatera förutom att Cecilia var bäst. Hon är snygg och hon är längre än Leif Pagrotsky.

Exakt samtidigt som denna debatt pågick om vem som bestämmer över morgonsoffan hände det helt andra saker i hemmasoffan i söderförorten.

Leo spelar Nintendo DS, Felicia har tuppat av och Axl identifierar sig med Sune.

När Cecilia sedan kommer hem och bytt kläder så är hon som vilken mamma som helst.

Så här såg det ut en timme efter debatten.

Pappas flicka

Barn har sina perioder. Felicia är inne i en riktig pappaperiod vilket innebär att hennes Mimmo inte är vatten värd. Pappa skall lägga Felicia, bära Felicia, krama Felicia, trösta Felicia, ge Felicia mat osv. Ni förstår vart jag vill komma. Just nu är det bara jag som duger.

Cecilia är just nu rätt van att få den här minen till livs. I går sa hon till Cecilia

– Mitt hus, du inte bo här.

Då tyckte t om jag att vår lilla tvååring gått över alla gränser. Nu vet ju Cecilia att det här är en övergående fas och att det har med frigörelse och annat bjäfs att göra. Men den kunskapen spelar ingen roll när Cecilia kommer hem trött efter en påfrestande dag på jobbet och förväntas mötas av små tassande steg och en kram. Och istället möts av en sur tvååring som sitter kvar i soffan och säger

– Min pappa.

Festina Lente

På söndagkvällen kan det se ut så här, när båda boysen med viss framgång skjutit upp det oundvikliga tillräckligt länge. Axl har lyckats flytta fram hela veckans läxläsning till denna kväll. Bra jobbat!

Leo kämpar på med att utveckla sitt språk. På Leos skola kallar man just den här kursen för Festina Lente, därav den något kryptiska rubriken. Det är roligt att få hjälpa till och vara Leos coach. Vi skyndar långsamt. Leo är nu inne på bok nummer två, han har löst bokstavskoden och nu funkar det bra.

Det är kul att hjälpa Axl också men svårare. Jag kan räkna ut de tal han arbetar med – men jag gör det annorlunda. Axls sätt att räkna kräver att man ställer upp talen på ett helt annat sätt än vad jag lärde mig när jag gick i skolan. Men oavsett uppställning så får vi oftast samma slutresultat och det är alltid det som räknas. Ni som inte vet vad Festina Lente betyder, får göra precis som jag gjorde, goggla på det. Båda boysen har egna rum med egna skrivbord men föredrar ändå att sitta vid köksbordet.

Lars Vilks är mordhotad

Konstnären Lars Vilks är mordhotad och förekommer just nu i alla medier. Normalt är det Lars verk som inte bara brukar bli hotade utan också drabbade av sabotage i form av motorsågsmassakrer eller brandbomber.

Det vore tråkigt om Lars blev mer känd för sin tråkiga och riktigt mediokra rondellhund än för sitt fantastiska konstverk Nimis.

Det går utmärkt att klättra i tornen om du inte är höjdrädd

Runt 1985 träffade jag Lars för första gången. Jag hade en bekant som ägde ett galleri i Helsingborg som tipsade mig om en konstnär som höll på med ett fantastiskt byggnadsverk ute på Kullahalvön. Mitt i nationalparken vid havet. Jag stack dit och på den tiden var det ett äventyr att hitta rätt, det är i och för sig inte helt lätt nuförtiden heller. Nimis ligger på en otillgänglig stenstrand. Jag tog mig dit med hjärtat i halsgropen genom att hasa nerför en brant bergssluttning.

Väl nere så häpnade jag.

Ett stort plockepinn som är väldigt stabilt

Han hade byggt några torn, kanske tolv, tretton meter höga av drivved. Det såg ut som gigantiska plockepinn. Det stod en man bredvid ett av tornen och jag gick fram till honom och frågade om det var han som var Lars Vilks. Det förnekade han å det kraftigaste men jag stod kvar och pratade ett tag till och då visade det sig att det var Lars Vilks. Han trodde att jag kom från länsstyrelsen eller naturvårdsverket eller någon annan institution. Jag bjöd på kaffe och mackor. Det blev ett trevligt samtal som jag minns det. Efter det tillfället har jag besökt Nimis nästan varje gång jag befunnit mig i Skåne. Här har jag klättrat omkring i trätornen med Axl, Grim, Assar och en massa andra barn. Här har jag och Cecilia med svettiga pannor släpat en alldeles för liten Leo ner och upp från stranden. Jag har sett projektet växa med torn efter torn och så plötsligt en sommar så hade Arx tillkommit gjort av 150 ton sten och betong.

Nu kan ju tänka er vad Länsstyrelsen tyckte om det.

Nu spelar det ingen roll längre vad de tycker. Trots över 20 år av domstolsförhandlingar, krav på att Nimis omedelbart skall tas bort, böter i olika omgångar och vandalattacker med eld och motorsåg så står hon där hon står. Numera har Nimis också blivit ett turistmål med över 30 000 besökare per år och de intäkterna tackar ingen kommun i hela Sverige nej till.

Antalet arbetstimmar Lars lagt ner på sitt verk är galet högt, vi pratar om en pågående konstprojekt som han oavbrutet arbetat med i snart trettio år. Han lär ha besökt platsen 5000 gånger.

Leo kör topprep. Säker klättring för barn.

I somras var jag, Leo och några kompisar nere på Kullaberg för att klättra. En eftermiddag stack vi till Nimis. Vid ett torn stod en man. Det var Lars Vilks. Jag gick fram och presenterade mig och berättade hur mitt förra möte hade varit med honom för typ 27 år sedan eller nåt sånt. Och han påstod sig kom ihåg... Leo skakade hand med honom och hade två frågor som han ville ställa: har du byggt allt själv och hur många spikar har du använt? Av någon outgrundlig anledning fick inte Leo fsvar på sina frågor. Men nu när jag skriver det här så gogglar jag lite och får fram fakta. Han har inte byggt det helt själv men bra nära. 160 000 spikar har han slagit in i Nimis till dagens datum.

Och här är bloggens första semestertips.

Två av Nimis sju torn, tror jag

Kullaberg är ett toppenställe och passa då på att besöka Nimis. Har du barn blir besöket än mer lyckat. Ungar (och vuxna med barnasinnet kvar) älskar att klättra i Nimis och bättre kurragömma- och picnic-ställe finns inte.

För er som är lite äldre kan jag berätta att på väg till Nimis passerar man den gård där Kullamannen utspelade sig för er som kommer ihåg den TV-serien.

Del av Arx

Erkänn att det här lite annat än någon halvtaskig rondellhund. Nu är jag inte dummare än att jag förstår att hunden har mycket lite med konst att göra men den politiska och religiösa diskussionen som det handlar om har inte någon plats på den här familjebloggen. Tillbaka till det jag skrev från början. Det vore synd om Rondellhunden blir Lars livsverk när det i själva verket är Nimis.

Tonåringens sportlov

När jag väl lyckats väcka vår tonåring så tar han sig med sina sista krafter från sängen till soffan. Ute är det en fantastisk vinterdag med solsken och gnistrande snö.

Bilderna ljuger inte men till Axls försvar måste jag berätta att han var i full fart i går. Först horroreftermiddag hemma hos Jesper med skräckfilm och hur mycket godis som helst. Därefter en sen handbollsträning. Trots lovet har de som är hemma tre träningar denna vecka plus stor handbollscup i helgen. Så Axl ligger inte på latsidan även om det kan se ut så för den oinvigde.

Men på något sätt skall jag försöka lura ut honom i skidspåret även om det inte blir i dag.