tisdag 24 maj 2011

Poeten Leo



Idag har det skrivits dikter i Leos klass. Dikten nedan är det poem som Leo skrev och valde att läsa upp för klassen. Enligt honom sammanföll åhörarna i två kategorier. De som skrattade och de som tappade hakan. Jag är så stolt och glad över att Leo har så lätt att beskriva och fånga sina känslor - och att han vågar göra det.

Jag är kär
Jag är kär
Jag vill va ihop
Jag vill pussas

lördag 21 maj 2011

Bistaberget tur & retur


Repsallad

Vackert väder, en bil + Bosse och ett nytt väntande berg kan aldrig slå fel. Lördagmorgonen åkte vi till Bistaberg. Det ligger i den gamla gruvsocknen Tunaberg, några mil utanför Nyköping.
Den delen av Bistaberget som man klättrar på är en lång lodrät vägg, ca 20 meter hög.
Jag och Cecilia var där och rekade för några år sedan men då fegade jag ur. Det såg svårt och otäckt ut. I dag var det en helt annan sak.


Första leden på "lead" för dagen

Klippan känns lite vattenslipade men har ändå hyfsad friktion. Vi var inte ensamma. Sammanlagt stod det sju, åtta bilar parkerade. Det blev en fin klätterdag med trevliga människor.


Nedfirning

Runt Bistaberget finns det tre väggar till som vi inte hann med. Någon mil bort i själva Tunaberg ligger Simonsberget med östra Sveriges finaste sprickturer på sin 50 meter höga bergvägg. Dit går nästa tur.
Tack Bosse för en fin dag utan olyckor även om vi var nära på vägen hem. Vägen svängde men inte Bosse - förrän i absolut sista sekunden.

onsdag 11 maj 2011

I huvudet på en hjärnskadad man.

Pga misshandeln minns han fantasibröllopet bättre än sitt riktiga bröllop.

Ibland när man sjunkit alldeles för djupt ner i soffan och inte når fjärrkontrollen kan de mest häpnadsväckande saker utspelas framför ens ögon på SVT. Efter en brutal misshandel med svåra hjärnskador som följd vaknar Mark Hogencamp upp utan några minnen. I ett försök att komma tillbaka bygger han på sin bakgård upp en drömvärld i form av en belgisk by under andra världskriget. Byn heter Marwencol, är i skala 1:6 och befolkas av Action Men och Barbiedockor.


I dokumentären så förstår man att varje detalj är viktig för honom.

Det här är det bästa jag sett på länge. Det han gör är helt gjort utan ironi eller smarta blinkningar åt omvärlden. Han skapar en värld där han lever genom sin alter ego. Frågan är om inte byn Marwencol är verkligare för honom än verkligheten. Han är sitt konstverk i ordets rätta och kanske också bästa betydelse


Byns bar. Dockor dricker, dansar och flirtar

Missade ni dokumentären om filmen i går så kan ni se den på http://svtplay.se/v/2411597/k_special/marwencol Gör det.
Länken till trailern för själva filmen hittar ni här: http://www.youtube.com/watch?v=vNKPEp6aEqQ

söndag 8 maj 2011

Pumphelvete!


Tidig morgon i sommarhuset men varför ser jag så bekymrad ut? Inte är det för vädret, det är toppen. Huset eller snarare husen har klarat sig bra över vintern. Inga träd har blåst ner, inga större skador som vi kan se. Och vädret, sa jag det, är toppen och kaffet ok.


Det är det här som är problemet. Inte Felicia som står på brunnslocket utan det vad som finns i den där lilla huset i förgrunden. En pump. I höstas tog jag upp den, tömde den på vatten och ställde in den i boden. Nu i helgen så funkar den inte och när vi ringer pumpmannen så undrar han om den frusit sönder i vinter? Nu är vi vana vid att ha problem med pumpen när vi öppnar upp. Om de inte händer varje år så inträffar det vartannat år. Så det här löser sig nog också. Pumpmannen har massor av göra men kommer förbi när han hinner. Så är det här på landsbygden. Ingen jäkt.


Jag berättade att morgonen var toppen. Men tjatet vara i alla fall detsamma. När skall vi sätta upp studsmattan? Så vi satte upp studsmattan på studs. Nedan är det bara bilder på Leo men även Felicia kan numera göra både ett eller två tricks på studsmattan. Förutom gräsklippningen som Cecilia skötte samt städning och grillning så hann både jag och Cecilia med att premiärspringa våra rundor. naturstig eller sågspån. Den lokala orienteringsklubben skapar löpsträckor som är förlåtande mot åldrande kroppar.


Leo flyger som han vill



Kolla in kroppskontrollen



Och nedslaget. Han landade rätt även om det inte ser så ut här.

onsdag 4 maj 2011

Vintern rasat ut...

Karuselltjejen

Det här var första valborgsfirandet för vår del i söderförorten. Året innan var vi på Södertörn och innan dess i Stavsjö. Det var varmt väder och vi körde grillen. Morfar Staffan hade med sig ett Amarone från 08 som vi gifte i hop med grillat kött, hemrörd aioli och fänkålsgratäng.
Därefter bar det av ner till sjön och brasan.

Felicia och morfar Staffan i skogsbacken bakom huset

Det var en mindre folkvandring ner till sjön. Vi tog bilen p g a brist på cyklar annars cyklar vi nästan jämnt. Inte helt lätt att ta sig fram med alla valborgsmässofirare. Leo fann direkt sina kompisar och tillsammans började de slänga in pinnar i brasan. Axl försvann, gud vet var, med sina kompisar.


Felicia upptäcker att eld är varmt

Årets eld var klart bättre än förra årets. Men det var helt klart för mycket tingeltangel och för lite fackeltåg och åt helvete för lite manskör som sjunger Vintern rasat ut... Fyrverkerimästaren hade en del att lära om dramaturgi. Ingenting blir bättra av att man bränner av allt på en gång.
Jag som inte bott så här tidigare, i ett radhus- och villaområde fyllt med svennebanan (Nu är jag svennebanan själv också) kan sakna en miljö som inte är fullt så homogen som den här. Det är lätt att det blir lite tråkig och förutsägbart när alla är likadana. När en hel stadsdel samsas runt en brasa som den här så blir det ganska tydligt.
Jag som är så van vid anonymitet finner en viss skräckblandad förtjusning över att man hälsar på så många. Föräldrar och barn från Axl, Leo och Felicias skolor, föräldrar och barn från deras idrottsaktiviteter osv. Tillsammans blir det ganska många och det är nog bra det.

Nu till karusellminnnen. När Felicia åkte i sin karusell så var hon så glad, så glad och jag som tittade på henne fick jag känslan av att jag satt på en bio och såg en fransk film.
Det var härligt.
När jag var liten, var jag på Åland. Där på någon åker, mitt ute i ingenstans, hade de ställt ut en slänggunga. Jag tjatade på min mamma om att jag ville åka och det fick jag. Som jag minns det var det bara jag och ett eller två barn till som åkte i den där slänggungan. De allra flesta gungorna for runt, runt tomma. En slänggunga är en karusell där du sitter i en gunga men inte gungar utan slungas runt.
Det höll på ganska länge, mycket längre än normalt...
När jag tittar på maskinisten som skötte gungan så såg jag att han stod och pratade med min mamma. Jag förstod att han inte tänkte stanna gungan på ett tag. Själv började ett rejält illamående börja bubbla upp hos mig. Jag förstod snabbt att om inte den här gungan stannade "pronto" så skulle något otrevligt hända. Av någon anledning ville jag inte ropa och påkalla uppmärksamhet så istället hakar jag av kedjan framför mig, makar mig ut till den absoluta kanten och tar språnget. Pga av centrifugalkraften så blir det ett jättekast. Jag flyger genom luften som en projektil tills gravitationskraften tar ut sin rätt och jag kraschlandar i ett snår. Jag minns att jag låg där ett tag innan jag reste mig upp, gick tillbaka till slänggungan och noterade att ingen märkt att jag flugit av. Hade Felicia ramlat av så hade jag, Cecilia och morfar Staffan var där snabbare än du hinner säga ops.