Poeten Leo

Idag har det skrivits dikter i Leos klass. Dikten nedan är det poem som Leo skrev och valde att läsa upp för klassen. Enligt honom sammanföll åhörarna i två kategorier. De som skrattade och de som tappade hakan. Jag är så stolt och glad över att Leo har så lätt att beskriva och fånga sina känslor - och att han vågar göra det.

Jag är kär

Jag är kär

Jag vill va ihop

Jag vill pussas

22 minus

07.00. Termometern visar på 22 minusgrader. Kölden håller oss i sitt grepp. Axl envisas med att gå i jumpadojjor och för tunn tröja under jackan. När jag drar Flisan på snowracern till dagis klagar hon på att hon fryser om hakan. Gatorna är inkompetent plogade och det beror inte bara på all snö. En viktig anledning är avregleringen. Tidigare var det kommunala plogbilar med fast anställd personal som körde samma sträckor år efter år och visste hur man gjorde och som med tiden blev skickliga och utvecklade en yrkesstolthet.

Idag är det privata entreprenörer som tävlar med lägst anbud.

Svante Foerster, konstkritiker och författare, tyckte att dikten nedan var den ödsligaste dikt han kände till. Den gick direkt in i hjärteroten hos honom och själv tycker jag den passar dagens väder

Sjutton grader kallt
Inga vantar
Kuken står
Inga slantar
Sju mil hem

Svante är död. Han begick självmord för många år sedan. Innan han dog skrev han en riktig klassiker med titeln "Klasskämpen". Gillar ni stockholmsskildringar så får ni här en stundtals surrealistisk beskrivning av Stockholm anno 1964. I en annan roman har han ett replikskifte som jag fortfarande tycker är kul när jag tänker på det.

En man och en kvinna ligger en säng. De har älskat. Hon stryker honom över pannan och frågar

- Vilka är de vackraste ord du vet?

varvid mannen svarar

- Votering är begärd och verkställd.

Tuffa killar läser poesi!

Sådana här texter förgyller just nu den yngre av våra idrottshjältars kvällar. En dikt per kväll att läsa och en dikt per vecka att skriva. Festina Lente har dragit i gång igen

Dikten han valde just denna kväll är en sådan pekoral att jag nästan började gråta av att något kan vara så direkt uruselt. Själv gillar jag poesi även om det inte händer så ofta att jag läser dikter längre. Annars är Bruno K Öijer en favorit och jag har mer eller mindre alla hans verk i bokhyllan. Där står de sedan tio år tillbaka och samlar damm. Men att höra Bruno läsa live är stort. Vid en uppläsning för typ 15 år sedan var han så paranoid att han anställde en stor och elak kompis till mig som livvakt. Frågan är bara - vem vill döda en stackars poet?

I vilket fall som helst så anser jag att han är väl värd sin konstnärslön flera gånger om.

Tillbaka till pekoralen ovan. Vem har skrivit den och varför. Det känns som om det är en tjej i yngre tonåren som är olyckligt kär. Skriver olyckliga tonåringar dikter idag ? Eller bloggar och twittrar de i stället om förlorad kärlek. Vem vet? Inte jag i alla fall. Tillbaka till vår yngre idrottshjälte som brottas med rimmen och undrar vad ordet "lama" betyder.

När han läst dikten skall han skriva av den. Det är den jobbiga biten. jag försöker förklara för honom hur jobbigt det skulle vara om han inte skulle skriva av utan skriva fritt och nytt. Han håller inte med utan diktar snabbt och enkelt:

skorpa, skorpa god

skorpa, skorpa gul

skorpa, skorpa randig

skorpa, skorpa smulig

skorpa

Leo Poeten

Det är fritt att tolka den efter eget huvud. Är den bättre eller sämre i jämförelse med kärleksolyckan ovan?

Det står fritt att rösta genom att skriva en kommentar.

”Om du är på din vakt jämt betyder det att du är rädd jämt?”

Citatet är taget ur boken Vägen av Cormac McCarthy. En bok som knockade mig. Det är en bok som berör och gör att man får den där klumpen i magen som visar att det du läser betyder något mer än den vanliga pocketdeckaren.

En far och en son befinner sig i efterdyningarna av en global katastrof i en apokalyptisk värld. Vi vet redan från de första meningarna i boken att allt är hopplöst. Ändå kämpar pappan och sonen vidare därför att så är vi människor skapta. Vi kämpar vidare fastän det inte finns något hopp i egentlig mening. Vi vill bara överleva. De är rädda, frusna och framför allt hungriga – de är på sin vakt.

Jag har läst några recensioner av boken och de skriver att den handlar om godhet. Jag håller inte riktigt med. För mig handlar den lika mycket om den del i oss som är djur, dvs vår instinkt. Vår instinktiva kärlek och känsla för våra barn som i botten handlar om att rädda genpoolen. Den kärleken eller instinkten gör att vi kan gå hur långt som helst för att rädda dem. Vi äter t om upp varandra om det inte finns något smörgåsbord tillgängligt.

Det är en fantastisk bok och vad jag förstår så har det också blivit en fantastisk film. Det är en bok med ett nedskruvat, kargt språk och en väldigt enkel dramaturgi. Ett klassiskt exempel på roadmovie. Enkelheten och det givna drivet i berättandet gör att den lätt går att filmatisera. Andra böcker av Cormac är No Country for old men. Också den bra både som bok och film.

För många år sedan när jag var ungkarl och mitt liv bestod av ett överflöd av tid, så låg jag en hel helg och läst hans tidiga triologi: Dessa vackra hästar, Övergången och Städerna på slätten. En fantastisk romansvit som jag håller högre än hans senare produktion. Eller om det är så att minnet spelar mig ett spratt så här en femton år senare.

Läs vilken ni vill av hans böcker. Om ni inte får en klump i magen och en tår i ögat av dem så vet jag inte vad.

Godnattsagor & Heroin

Alla som har barn vet att det finns ritualer innan det ska kojas. Det har med trygghet och snuttefiltar att göra. Barn vill att det ska vara likadant hela tiden, ingenting får förändras, möjligen går det att byta ut Nalle Puh mot Bamse – men större förändringar än så blir det inte.

Tandborstning – check

Välling – check

Rätt lampa tänd – check

Godnattsaga – check

Två nappar i sängen i fall en försvinner vilket det alltid gör - check

Nalle Puh på bandspelaren – check

Puss på kinden - check

Dörren öppen till sovrummet med en exakt 2 dm stor springa - check.

Därefter hinner man ungefär halvvägs ner för trappan till undervåningen när en röst skriker

-Pappa, pappa! Täcket.

Och så där kan det hålla på.

Den här kvällen gick det bra. Flisan och jag hade varit på en vårdcentral nära oss tidigare på dagen och fått varsin spruta mot svininfluensen. Det gjorde ont på Flisan och därför gav hon sköterskan onda ögat och vägrade ta emot ett Bamseklistermärke. Det finns inget att säga om det. Gör det ont så blir man arg – även om man är liten. Jag håller på Flisan i alla lägen.

Denna kväll tittar Flisan i böckerna om Yo Yo och Pino. Därefter läser jag dem för henne. Hon gillar Yo Yo och Pino vilket är mer än okey för tecknaren och författaren till böckerna råkar vara en god och nära vän till mig och dessutom är han Flisans gudfar.

När Flisan döptes så fick hon ”Puss” en tavla Kenneth målat. Den är fin och lyser verkligen upp hennes lilla rum. Vi har många tavlor av Kenneth hemma och det känns bra.

Nu har inte Kenneth bara gjort barnböcker i mitten av nittiotalet skrev jag en berättelse som han tecknade. Det blev ett påkostad seriealbum under namnet Heroin. 48 sidor 4-färg på papper av högsta kvalitet som förlaget Epix gav ut. Det resulterade i det årets, ja garanterar nittiotalets mest utskällda seriealbum. Jag har lagt in några recensioner här nedan. Och bättre än så kan det inte sägas.

Om det finns någon läsare av den här bloggen som undrar om albumet verkligen är så bisarrt så som recensenterna hävdar är ni välkomna att låna ett ex och bilda er en egen uppfattning.

”Ett svenskt seriealbum som inte liknar något annat. Det liknar inte ens något utländskt seriealbum”.

”Troligen Sveriges mest avantagardistiska seriealbum någonsin, och för många år framöver. Inget annat förlag än Epix skulle ha vågat kasta bort pengar på att ge ut denna vackra, fängslande, halvbegripliga serie för ett kräset (och skäligen vrickat) fåtal.”

Svenska bibliotekstjänst träffade huvudet på spiken:"Förgäves har jag sökt försonande satiriska drag. Att huvudpersonen, lustmördaren och sexdåren, är präst gör tyvärr inte saken bättre."

Nej, det gör det sannerligen inte. Det hade varit mycket bättre om lustmördaren och sexdåren hade varit arbetslös, alkoholiserad, drogmissbrukande arabisk invandrarungdom med hemmavist i Malmös betongetto. Varför skulle albument annars heta Heroin? Om det åtminstone hade varit en lönnfet dryg mellanålders främlingsfientlig gubbe från det skånska slättlandet. Det hade ju kunnat passera. Men en präst?

Upphovsmännen har tagit del av Svenska bibliotekstjänsts utlåtande, och de har lovat bot och bättring i nästa albumet. Ha! Ha!

Eller med skaparnas egna ord (skrivna innan de tagit del av Svenska bibliotekstjänsts utlåtande):"Heroin är lika oförklarlig som vacker, skapad i samma anda som Jean Bataille och Jules Verne framställde sina mästerverk.

Temat i Heroin är lika tidlöst som i ett klassiskt drama: Vad är min dotter? Vem är min dotter? Och var kommer hon ifrån? Vem är kvinnan som stoppar mina strumpor och påstår sig vara min fru? Och vem är jag?

Kenneth om du nu läser detta. Jag tycker fortfarande vi skapade något som var unikt, annorlunda och på många sätt nyskapande. Jag och Leo drar över till Gotland om några veckor och hälsar på dig och Erik så får vi fyra tillsammans ha ett riktigt mansläger. Vi får ta tag i våra idéer kring en tecknad deckare i landsbygdsmiljö och inte minst barnboken Vattenhålet.