Dramaten nästa

Den här händelsen utspelade sig för några veckor sedan men jag har inte fått bilderna förrän nu. Bilderna är inte tiptop men nu när det inte finns bättre så får de duga. Tack Robban.

-Nu är du väl stolt över din son, säger en av pedagogerna på Leos skola när jag kom för att hämta upp ätteläggen

-Vadårå? Är det enda jag kan komma på att säga för jag har ingen aning om vad jag skall vara stolt över.

Det visar sig att Leos projektgrupp i skolan har haft språk som tema och visat upp sitt arbete genom att göra en teaterpjäs.

Leo hade en av de tre huvudrollerna. Om detta har Leo inte nämnt ett ord. Inte ens när vi gick till skolan den här morgonen så han något. Det var Leos olika lärare som upplyste mig om det när jag kom för att hämta honom. Tydligen hade han inte bara gjort ett mycket bra framträdande utan också ett avtryck. Och det där sista är tungt.

Enligt Lena, hans huvudlärare, så hade Leo varit helt oberörd av den enorma påfrestningen det innebär att stå på en scen framför hela skolan iklädd ett lakan och lagerkrans och spela Sokrates.

Tyvärr är bilderna som Robban mejlade mig av det sämre slaget. Robban var tvungen att redigera i bilderna så att inga andra barn skulle synas (skolpolicy) och så gissar jag att Robban inte är någon photshopguru.

På hemvägen så frågade jag Leo om han inte hade varit nervös och det hade han varit men inte värre än inför någon tuff fotbollsmatch.

Leos morfar

Lite synd är det att hans morfar som råkar vara just teaterregissör på Dramaten inte fick se honom.

Själv kan jag önska att jag hade hälften av Leo coolhet oavsett om han står på teaterscenen eller idrottsarenan.