Grande Finale

Så var det dags. En hel vinters tungt seriespel, därefter slutspel och slutligen var de där som ett av finallagen i Stockholmsserien. Här inkluderar vi förorter som Uppsala och Södertälje m m.

Axls handbollslag har gjort en strålande insats. Med två nyckelspelare, både vikt som spelmässigt, skadade var det ingen som förväntade sig att de skulle gå vidare i slutspelet. Men det gjorde de. Så denna söndagsmorgon bar det av mot Eriksdalshallen. Motståndarna var den gamla ärkefienden Silving/troja. Axls lag brukade spela jämnt med dem men det förändrades radikalt inför denna säsong då Silving/troja fick större delen av Hammarbys 97:or till sin trupp.

I spelargången så kunde spelarna inte stå still. De travade nervöst omkring och det gick bokstavligen att ta på spänningen.

Det påminde om ett tungviktsmöte i boxning. Mycket stod på spel och Axls lag var absoluta underdogs.

Matchen började strålande, publiken skrek (föräldrar, syskon, släktingar och klubbkompisar) och spelet böljade fram och tillbaka i ett vansinnigt tempo. Axls lag låg hela tiden med ett mål plus och Silving/troja var helt klart skakade. Och inte blev det bättre när deras tränare fick ett gult kort. I normala fall är det Axls tränare som brukar stå för dem.

I försvar var det Sven Dufva inställning som gällde: här kommer ingen fan över bron. Silving/trojas tyngd började ta över, vi ledde pausvilan men deras grabbar har ätit några fler tallrikar gröt än våra. De är genomgående större, typ ett till ett halvt huvud och det började ta ut sin rätt. Axls lag levde på ett grymt försvarsspel och en blixtrande offensiv.

I halvtid leder vi fortfarande med det där enda målet. Plötsligt är de i kapp och nu står det oavgjort. Med en minut kvar av matchen går Silving upp i ledning för första gången. När det återstår tio sekunder kvitterar Axls lag. I den allra sista skälvande sekunden gör Silving segermålet... Det kan inte bli mer spännande än så här. Idrottsunderhållning när det är som bäst.

Det finns hedervärda förlorare och det finns hedervärda förlorare. Och om man ska förlora med flaggan i topp så var det exakt vad Axls lag gjorde. Nu fick de silvermedalj och det är väl bra det. De är just nu ett av de två bästa lagen i Stockholm inom sin åldersgrupp och det är väl fantastiskt det. Nu tror jag inte de var så där extremt besvikna. I och med alla skador så var det nog ingen som på riktigt trodde att de skulle mäkta med att gå till final. Mer än bra gjort om ni frågar mig.

Slagna hjältar med ändå hjältar.