Vintern rasat ut...

Karuselltjejen

Det här var första valborgsfirandet för vår del i söderförorten. Året innan var vi på Södertörn och innan dess i Stavsjö. Det var varmt väder och vi körde grillen. Morfar Staffan hade med sig ett Amarone från 08 som vi gifte i hop med grillat kött, hemrörd aioli och fänkålsgratäng.

Därefter bar det av ner till sjön och brasan.

Felicia och morfar Staffan i skogsbacken bakom huset

Det var en mindre folkvandring ner till sjön. Vi tog bilen p g a brist på cyklar annars cyklar vi nästan jämnt. Inte helt lätt att ta sig fram med alla valborgsmässofirare. Leo fann direkt sina kompisar och tillsammans började de slänga in pinnar i brasan. Axl försvann, gud vet var, med sina kompisar.

Felicia upptäcker att eld är varmt

Årets eld var klart bättre än förra årets. Men det var helt klart för mycket tingeltangel och för lite fackeltåg och åt helvete för lite manskör som sjunger Vintern rasat ut... Fyrverkerimästaren hade en del att lära om dramaturgi. Ingenting blir bättra av att man bränner av allt på en gång.

Jag som inte bott så här tidigare, i ett radhus- och villaområde fyllt med svennebanan (Nu är jag svennebanan själv också) kan sakna en miljö som inte är fullt så homogen som den här. Det är lätt att det blir lite tråkig och förutsägbart när alla är likadana. När en hel stadsdel samsas runt en brasa som den här så blir det ganska tydligt.

Jag som är så van vid anonymitet finner en viss skräckblandad förtjusning över att man hälsar på så många. Föräldrar och barn från Axl, Leo och Felicias skolor, föräldrar och barn från deras idrottsaktiviteter osv. Tillsammans blir det ganska många och det är nog bra det.

Nu till karusellminnnen. När Felicia åkte i sin karusell så var hon så glad, så glad och jag som tittade på henne fick jag känslan av att jag satt på en bio och såg en fransk film.

Det var härligt.

När jag var liten, var jag på Åland. Där på någon åker, mitt ute i ingenstans, hade de ställt ut en slänggunga. Jag tjatade på min mamma om att jag ville åka och det fick jag. Som jag minns det var det bara jag och ett eller två barn till som åkte i den där slänggungan. De allra flesta gungorna for runt, runt tomma. En slänggunga är en karusell där du sitter i en gunga men inte gungar utan slungas runt.

Det höll på ganska länge, mycket längre än normalt...

När jag tittar på maskinisten som skötte gungan så såg jag att han stod och pratade med min mamma. Jag förstod att han inte tänkte stanna gungan på ett tag. Själv började ett rejält illamående börja bubbla upp hos mig. Jag förstod snabbt att om inte den här gungan stannade "pronto" så skulle något otrevligt hända. Av någon anledning ville jag inte ropa och påkalla uppmärksamhet så istället hakar jag av kedjan framför mig, makar mig ut till den absoluta kanten och tar språnget. Pga av centrifugalkraften så blir det ett jättekast. Jag flyger genom luften som en projektil tills gravitationskraften tar ut sin rätt och jag kraschlandar i ett snår. Jag minns att jag låg där ett tag innan jag reste mig upp, gick tillbaka till slänggungan och noterade att ingen märkt att jag flugit av. Hade Felicia ramlat av så hade jag, Cecilia och morfar Staffan var där snabbare än du hinner säga ops.