Handboll e döden

Min plan denna morgon var att åka till Häggsta och genomföra årets första utomhusklättring. Mitt högra knä sa nej så i stället cyklade och jag och Leo till den lokala handbollklubbens 40-års jubileum.

Vid ett bords satt Sara, en av Leos fyra handbollstränare, och målade barn. Leo tvekade inte en sekund.

De hände något underligt. När färgen las på förändrades inte bara Leos yttre utan också hans inre. Från att ha varit en glad, hejsanhoppsan kille blev han allt mer fundersam och allt mer lik döden.

Slutligen tog masken över helt och det ända som återstod var en dödskalle.

Tills några kompisar dök upp.

Straffläggningstävlingen var inget för Leo. Av fem straffar satte han bara en.

Axl väckte jag en timme innan Leo och jag cyklade i väg. Men han ville fortsätta sova, inte följa med. Nu ger jag mig inte så lätt så när jag kom fram ringde två gånger till och väckte tonåringen. Det sista samtalet gjorde susen och Axl bad mig anmäla honom till straffläggningstävling.

Nu gick det inte så mycket bättre för Axl. Han åkte också ut. En sak är säker. Det finns inga säkra straffläggare i den här familjen.