Se upp i backen...

Tre vänner på en snowracer eller Easyglider

Som liten hade jag vad som då kallades raketpulka. Snowracern var ännu inte uppfunnen. Vi åkte på kälke eller tefat. Raketpulkan var något helt nytt och alldeles fantastiskt. Idag skulle den inte uppfattas som något speciellt men då när somliga ungar fortfarande åkte på tefat av plåt var den märkvärdig. Vi samlades i Tornbacken på kvällarna och körde tävlingar. Det kunde var upp emot trettio ungar i lovikkavantar som prejade varandra i den långa nedfarten. Syntetmaterial fanns ännu inte och doften av blöt ull som torkar på element kan jag fortfarande känna när jag tänker tillbaka.

Cecilias mamma litar helt på att Cecilia styr rätt.

Överallt i Sverige finns det en mördarbacke. Mördarbacken för mig ligger i Gröndal alldeles intill Trekanten. Ni kan se backen när ni passerar på E4:an. Jag bodde i många år i ett litet kulturhus alldeles intill och på vintrarna åkte jag pulka med min brors söner - Grim och Assar. Axl har också åkt där några gånger som liten.

Vad är då en mördarbacke? En mördarbacke är så läskig att du inte vågar starta högst upp för att inte köra ihjäl dig. I en mördarbacke startar du med att bromsa.

Jörgen och Milou bränner ner.

I vår backe här i förorten kan det gå nog så fort ändå. Kolla bilderna ovan eller nedan. Vi slöt upp i backen med Flisans dagiskompisar med syskon och föräldrar för gemensam pulkaåkning

Kolla! Cecilia har inga händer på ratten.

Nära där vi bor finns det denna fantastiska vinter två backar att åka i. Den vi åkte i är något smal så de yngsta i gardet behövde styrhjälp så att de inte körde in i något träd.

Elvira visar baksidan med pulkaåkning

Efteråt kan jag konstatera att jag nog var fegast. Cecilias tillit till Leos körvana var obegriplig. Leo har som vanligt inget stopp och förlitade sig på att konstruktionen verkligen skulle svänga när han ville - och den svängde.

Snösprut och lipsill

När det gäller Felicia så dissade hon sin mamma och pappa till förmån för andra mammor och pappor. Varken jag eller Cecilia fick åka ett endaste åk med Flisan. När vi säger det till henne nu efteråt så skrattar hon bara.

Leo förhandlar om vem som skall åka med

Efteråt gick vi hem till oss för korv med bröd, julmust och kaffe.

Många barn, många korvar.

Och så var det där med vinter. Bor man som vi gör i ett land som ligger så nära nordpolen som någon centimeter om du tittar på en jordglob, så måste du lära dig uppskatta vintern för att överleva. Att tycka det är kul med skridskor, skidor, pulkor, snögubbar osv.

Det går inte att gå omkring ett helt liv och lida flera månader varje år för att det är vinter. Därför är det också viktigt att lära barnen uppskatta det som faktiskt är kul med minusgrader, snö, is och kalla kinder. Även om vår trettonåring envisas med att gå i gympadojjor fastän termometern visar sjutton minus.

Pippi, Tommy och Annika eller?

Bilderna kommer från Mattias och Linn. Det kan förklara varför inte Mattias är med på en enda bild. Men jag lovar - han var med.