Vårt selektiva minne av wonderland

När jag sitter och äter frukost med min familj denna lördagmorgon (inte Axl för han är snart tonåring och sover tills någon kommer på att väcka honom) och ser ut genom fönstret så ser det ut som om vi befann oss i en stuga i fjällen.

Snön ligger lika vit och lika hög som den gjorde när jag var barn. Då varje vinter var en vargavinter. Det är så klart inte sant även om jag minns det så. Vi väljer undermedvetet vad vi skall minnas.

Det är därför alla lumparminnen är ljusa, glada och positiva när det i själva verket var en direkt nedstigning i Dantes inferno.

Leo, sju år, kommer att minnas den här vintern när han är fyrtio år. Det var massor av snö kommer han att säga till sina barn. Och även om en sådan här vinter bara infaller vart tionde år så är det den här vintern han kommer att minnas. Inte de snöfattiga, blaskiga grå och helt normala stockholmsvintrarna.

Det är så vi minns, så lite aldrig på ditt eget minne. Du vet nämligen inte själv vad ditt undermedvetna väljer att du skall minnas.

Och vem vet om vi inte var i en fjällstuga.

Dagen bjöd på 18 minusgrader och för tredje veckan i rad på skidskola för Axl och Leo i Flottsbro.. För att komplicera allt så åker Leo tidig förmiddag och Axl sen eftermiddag. Cecilias frustration går inte att ta miste på. Det är hon som kör…

Flisan åker förövrigt snowracer