Triss i handbollsspelare

Årets Eken Cup bjöd på både sol och regn. Som vanligt är det en folkfest och en seger för både bredd och spets. En av de finare turneringar jag vet, oavsett sport. Vi hade tre lag vi försökte följa så gott det gick, Axl, Leo och Grim. Schemat var späckat och det var omöjligt att hinna med allt.

Axls lag gick obesegrade genom slutspelet. De fick lyxen att spela på konstgräs vilket är till stor fördel för ett spelande lag som Axls. Där går det faktiskt att studsa bollen vilket inte fungerar på Gubbängfältets tuviga och gropiga naturgräs. Vinsten gjorde att de direkt gick till kvartsfinal. Laget de mötte kom från Finland och matchen blev en mycket lerig historia. Regnet hade skapat en fin lervälling av gräsmatten och det gynnade inte Axls lag. De förlorade med ett mål. Min gissning är att på konstgräs så hade de i stället vunnit med några bollar.

Efter Axl gruppspel gick vi för att kolla in Grim som är herrjunior. Vid sidan av planen hade ledighetskommitén bänkat sig.

Grims lag vann övertygande mot AIK och Grim själv visade stundtals varför Stockholms storklubbar velat och vill värva honom.

Grim har spelat många Eken Cup-tävlingar och varit i final en gång tidigare. Den gången slutade det med förlust. Den här året gick hans lag återigen till final och...

...nu fick han vara med och vinna. Tyvärr missade vi finalmatchen men ett stort grattis.

Plötsligt mitt i allt matchande dök Leos gamla (nu är hon inte gammal) förskolefröken upp. Enkom för att se Leo spela. Ulrika som hon heter är enligt vår uppfattning världens bästa förskolepedagog. Jag blir alltid glad när jag träffar henne och sådana människor måste man vara rädd om.

Så då var det Leo kvar. Svår grupp med svårt motstånd och hårt spel.

I åttondelsfinalen mötte Leos lag ett Vallentuna som blev deras fall. Oerhört jämnt men inte ett dugg rättvist om ni frågar mig. Oavgjort vid full tid och ett golden goal som avgjorde saken. Leo var mer än upprörd. Coachen som för dagen hette Felicia försökte trösta Leo. Leo hävdade att han ville slå domaren varvid Felicia säger - Du och jag Leo och ett basebollslagträ!

Årets Eken är slut men det blir fler tillfällen.

Och vi handbollsföräldrar vandrar bort mot nya uppdrag.

Turkiet Revisited

Det här inlägget har titeln "Turkiet Revisited". Om det hade varit en film hade inlägget haft undertiteln" Svennebanan i solen".

Vi söker alla det unika, det annorlunda, det vi kan vara ensamma om. Nu vet vi att något sådant knappast existerar - inte som turist i tillvaron eller som Svennebanan i solen.

Jag tror dessutom att det unika varierar i tid och rum. Numera tror jag det skulle vara hyfsat unikt att komma hem efter sin spaniensemester och hänryckt berätta om Grisfesten. Finns det överhuvudtaget Grisfester numera i Spanien? Även Grisfesten kommer få sin revivel. Lite på mina ord. Snabbare än ni hinner säga ”salut” så kommer alla trendsetters hänga på Grisfester om några år.

Nu vet jag inte hur jag hamnade i det här resonemanget.

Jag tänkte bara lägga upp några bilder i detta nätburna familjealbumet.

Nå, hur var det? Jo, maten var bedrövlig. Ändå försökte vi hitta lite genuin (genuin, fy fan vad snobbigt) turkisk mat på mindre inte så turistbelamrade restauranger på någon bakgata. Men det var samma sak där. Herr Gourmé ger bottenbetyg och herr Gormand slickar sig om munnen och ger tummen upp. Två kilo på en vecka måste vara något slags rekord i viktökning - i alla fall för mig. Summerar jag maten så är det som i Grekland men lite sämre, i varje fall där vi var.

Bemötandet var annars tiptop överallt. Inga sura miner någonstans. Alla trevliga och hjälpsamma - även de som inte behövde vara det.

Felicia var mer uppvaktad än ni kan ana. En gång i halvtimmen så kom det fram någon och skulle skoja med henne. Hon blev säkerligen kallad prinsessa hundra gånger på en vecka. Jag överdriver inte. Det blev nästan besvärande. Hur det nu kan vara besvärande att någon uppskattar ens telning.

Vädret var toppen och havet hade exakt den temperatur och kulör det skall ha för att uppfylla alla normer.

Barnen hade säkerligen nöjt sig med poolen men nu tillhör jag den generation som tycker att havet är äkta och poolen fejk. (Äkta - fy fan vad snobbigt)

Hotellet var ok men inte mer. Leo som i grunden är en positiv individ och dessutom inte speciellt van att bo på hotell gav hotellet fem stjärnor utan att blinka.

Tre stjärnor var nog objektivt sett en mer korrekt bedömning. Och det är ok för mer än så kräver vi inte. Nu bodde vi mitt i smeten, 100 meter från den finaste stranden.

Nästa gång vore det kul att hyra en bil och åka omkring efter kusten och kanske framför allt köra upp i Taurusbergen och kolla läget. Angående det unika, det vi är ensamma om. Om jag vore turist i Sverige och verkligen ville uppleva något exotiskt så skulle jag försöka hitta och få vara med på ett klassiskt kafferep. Hur många sådana förekommer nu för tiden och var hittar men dem. En absolut unik företeelse i ett litet kallt land i Norden.

Turkisk konfekt

Ingen turk, en fez

Medan valet går in på sista dagen i Turkiet och valbussarna kör runt på gatorna och skränar propaganda beslöts sig några ur familjen för att vara kulturella. Enligt säker källa lär det sittander muslimorienterade partiet AK vinna även den gång i detta sekulariserade land.


Minaret eller raketmissil, frågade barnen?

Medan böneutropaparen gjorde sitt andra utrop för dagen åkte jag , Leo och Felicia högst upp på den 250 meter höga klippa som delar Alanya i två delar. Högst upp ligger en antik ruin. Nu är det inte främst för ruinens skull man åker upp utan för utsikten.


Piraterna anfaller

Utsikten är mäktig åt alla håll och kanter. Just här ser vi ner på en av de båtar vi tidigare i veckan mönstrade på.


Wildkids

Vi som tog oss upp denna dag. Cecilia var opasslig och Axl ointresserad. Dock så tog sig Cecilia upp en annan dag, denna gång i sällskap med Leo som fungerade som både guide och livvakt. Axl var fortfarande lika ointresserad.


Utsikt från borgen som byggdes 200 år fK.

Stranden nedanför heter Kleopatra och är vår närmsta strand. Unde veckan har det varit fina vågor att bada i förutom en dag då vågorna gick så höga att den röda flaggan hissades.

Minimalt med skugga

Det var hett uppe på berget och ganska skönt att ta bussen ner till staden för lite strandliv. Men vår kulturuella dag hade bara tagit sin början. I den svarta sammetsnatten väntade folkdans, magdans samt barndans.

Får jag lov?

På gatan där vi bor körde magdanssösen igång. Det var stora ögon hos treåringen, nioåringen och fjortonåringen - men av olika orsaker..

Vem för?

Danserna påminde mig ganska mycket om traditionella grekiska danser typ Zorba. När publiken fick hänga på så var det två som inte tvekade en sekund.

Jag för!

De här två blir helt klart farliga på dansgolven om några år. Dansen på gatan fortsatte långt in på natten och när vi somnade in runt ett så var det fortfarande full fart.

Tack för dansen

Turkisk delight

Pirates of Turkey

En seglats är aldrig fel. Kvällen innan gick vi ner till hamnen, kollade in båtarna, pratade med skepparna och tog beslutet att mönstra på Gulbache M följande dag. Bättre piratskepp hade vi inte varit på tidigare. Flisan hävdade att både kapten Krok och kapten Rödskägg fanns där. Skepparen som var en hedersman hade två båtar och tyckte att det var olämplig att vi hamnade med en skeppslast ryssar, vilket vi tackade för i efterskott.

Kapten Felicia

Båten var ca 25 meter lång och turen 4 timmar. Ofta brukar den här typen av utflykter bli ganska misslyckade dock inte denna. Vi var utlovade delfiner och vi fick delfiner, vi var utlovade stora havsköldpaddor och vi fick stora havssköldpaddor (det hade jag aldrig trott och det var första gången jag fick se det i Medelhavet. Delfiner och säl har jag sett tidigare i Medelhavet men aldrig sköldpaddor. Det var mäktigt.)

Landgång men tvärtom

Vad de inte berättade innan var att vi skulle få se några fantastiska dyk. Unga grabbar som simmade in till en bergvägg, försvann in i en grotta och dök upp på andra sidan bergväggen i en annan vik ca 30 meter upp på en klippa. 30 meter är ungefär som ett 10 våningars höghus. Hjärtskriande högt. Båda killarna gjorde varsitt fantastisk dyk. Helt galet högt och helt galet bra.

Kapten Leo tar befäl

Kaptenen på båten tog väl hand om oss och tvekade inte att låta Leo skutan mellan vikar och skär.

Kanske inte helt redo att axla manteln

Vi som känner Leo såg nog att han både var hedrad och nervös över ansvaret.

Precis innan de tog hoppet

Båten stannade till både här och där. Ibland mitt ute på havet, i bland tätt in till en klippvägg och ibland vid en strand. Då var det bara att hoppa i. Axl som dyker från alla höjder stod allt som oftast högst upp relingen på andra våningen och kastade sig ner i böljan. Flisan gick tryggt ner för en stege i klädd livväst och badpuffar.

Precis innan de tog nästa dopp

Cecilia och strandlejonet övar konstsim

På tillbaka vägen somnade Axl in. Samtidigt drog skumpartyt igång på övredäck. Så mycket party blev det kanske inte med en båt mest fylld av pensionärer och barnfamiljer. Men Leo och Felicia dansade i alla fall loss.

Let's dance

Gritstone

Båthus modell äldre vid dyviks lövängar

Nu är det inte Gritstone på riktigt, även om själva väggen är döpt till det. Dagens klättring var skärgårdsklättring längst ut på Brevikshalvön i Tyresö. Promenaden till klippan går över Dyviks lövängar precis intill havet.

Bosse leder Amandas lov på egna bitar.

Gritstone var en populär klippa för 20 år sedan men i och med att alla lederna måste säkras traditionellt och borrbultarna lyser med sin frånvaro så är den inte så frekvent längre. Klippan är 38 meter hög och delas av en stor hylla mitt på väggen. Från den hyllan startar de flesta av klippan ca 20 leder. Det här är en av Stockholms mest inbjudande väggar tycker jag.

Välsäkrad spricklinje

Bosse passade på att ta ett fint fall på leden "Stoppa in produkter" vilket fick mig att sätta hjärtat i halsgropen. En liten men välplacerad kil räddade Bosse från markfall.

Väl uppe klippan har man en fantastisk utsikt in mot fastlandet. När vi klättrade svävade en havsörn ovanför oss.

Mäktig klipp med grymt överhäng

På vägen tillbaka passerade vi "Dödskalleklippan", ännu ett av många fina berg på Brevikshalvön

Unga mammor med ungar

Det var öppet hus på Leo och Felicias skola. Jag cyklade ner och tänkte att jag börjar med Leo och sedan går han och jag tillsammans upp till Flisan. Så blev det inte. Felicia fick syn på mig på skolgården och med tårar i ögonen skrek hon allt vad orkade - PAAAAPPA!.

Det var bara och hämta henne och för säkerhets skull så hakade hennes kompis Cecilia på också. Leo var nöjd med att vi var så många som kom. Vi drack saft, kollade i Leos pärmar på vad han gjort under året. Därefter gick vi upp till Felicia och Cecilias förskola , drack saft och kollade vad de hade haft för sig. Jag hade tagit med mig Festis och galiamelon. När Cecilias pappa kom så gick vi tillsammans upp på Kanonberget och fikade. Runt omkring oss smög kapten Rödskägg till tjejernas förtjusning.

Leo är bra och underhållande med tjejerna.

Hemma hos oss så började de traditionella barnlekarna och om det här inte är genetiskt så vet jag inte vad. Felicia har aldrig sprungit runt och skrikit Pang! Men det har både Axl och Leo gjort i väldigt tidig ålder och det har inte något med miljön att göra. Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om könsmönster och jag är inte tillräckligt påläst för att kunna avgöra vad som är vad men märkligt är det.

Två unga mammor med sina ungar

Både hade direkt åkt dit för barnmisshandel om det varit i det verkliga livet

Speciellt när man krockar ungarnas huvuden med varandra