Döden på besök!

Det här paret var faktiskt ganska scary. Dels kom de väldigt sent, dels sa de ingenting utan stod bara tysta i mörkret och tittade på oss.

Halloween! Självklart hade vi glömt bort det, ingen pumpa och inget bjudgodis. När första gänget kom och ringde på dörren och sa "Bus eller godis" så vankade Leo i väg och hämtade sitt eget fredagsgodis. För varje gång döden ringde på vår ytterdörr och Leos godispåse krympte så blev också hans steg tyngre och tyngre. Det var som om Leo själv höll på att förvandlas till en levande död.

Prinsessor på vift eller döden i förklädnad?

Halloween är nytt och skapat av kommersiella krafter. Runt 1990 startade affärsmännen en kampanj här i Sverige för att skapa en ny högtid som skulle sälja godis, pumpor, smink och bla bla...

Det lyckades ganska bra. Omsättningen i Sverige lär landa på en miljard per år.

Annars följde firandet av Halloween med Irländarna när de emigrerade till USA. Det är också där själva "Bus eller godis", pumpor och annat bjäfs fick sin nuvaranden form.

Här i Sverige firar vi annars döden genom att hedra de döda på Allhelgonahelgen som infaller nästa lördag.

Det finns de som oroar sig för att Halloween skall konkurrera ut Allhelgona. Men de har förmodligen inte besökt Skogskyrkogården den första lördagen i November. Mäktigare blir de inte. Tusen och åter tusen ljus som lyser upp mörkret. Har ni inte varit där så rekommenderar jag det verkligen, oavsett om ni har någon bekant död där eller inte. Om ni nu skulle vilja fira döden på riktigt så lär annars Mexico var rätt plats.

Nu blev det frukt istället för godis. Ändå har jag svårt att tro att döden är vegetarian.

Å andra sidan blir olika helger och högtider utkonkurrerade och tappar sin betydelse. För något år sedan läste jag en undersökning som visade att barn i USA trodde att Gud och Jultomten var samma person. Touchè!

The Wire - TV när det är som bäst

En av världens mest hyllade TV-serier

Nu är det slut. Efter att ha följt karaktärerna i fem månader har jag och Cecilia sett det sista avslutande avsnittet i det som har kallats världens bästa TV-serie. Vi startade med det första avsnittet i den första boxen lite efter midsommar. Vi satt i stugan på landet under ljusa sommarkvällar och följde poliserna, politikerna, langarna, hamnarbetarna, missbrukarna, barnen och alla de andra i Baltimores olika samhällsskikt. På Gotland lånade vi säsong 2 och 3 av Kenneth. Säsong 4 köpte vi och säsong 5 lånade vi av Flisans dagiskompis Cecilias föräldrar.

Det har varit en fantastisk upplevelse.

Omar blev snabbt vår favorit

Nu i slutet av oktober har vi sett alla fem årgångarna med sammanlagt ca 58 avsnitt. Vi har tillbringat ungefär 3400 minuter framför TVn. Det är mer än en hel arbetsvecka. Här pratar vi om ungefär 58 timmars TV-fest.

Var det värt det? Absolut. Ni som inte sett The Wire, köp boxarna. Det är TV när det är som allra bäst.

'

Grabbarna vid hörnet

Serien är hyllad världen över och tillhör en av mina favoriter tillsammans med de engelska serierna "Jag Claudius" och "En förlorad värld", de tyska serierna "Heimat" och "Berlin Alexanderplatz", de amerikanska serierna "Sopranos" och "Twin Peaks" (de första åtta avsnitten) samt inte att förglömma de svenska serierna "Hedebyborna" och framför allt "Spung" som gick på en oväntat dålig TV-tid. De var nästan som att SVT skämdes för att visa den.

Bubbles eller Bubs gör affärer

The Wire gick också på SVT men även den fick en TV-tid som inte skapade några återkommande tittare precis. Annars är det trots allt SVT som fortfarande står för kvalitet även om de alltmer envisas med att konkurrera med de kommersiella kanalerna på deras villkor. Vilket är helt galet. I går klockan 20.00 (dvs prime time) visades detta: TV3 Top model 14 ( ett gäng anorektiska brudar), TV4 Biggest loser (ett gäng fetknoppar), TV5 Ullared (ett gäng shopoholics). På SVT visades samtidigt Vetenskapensvärld samt Sommarpratarna. Det säger allt.

The Wire är skrivet av duktiga författare så när ni sett alla avsnitt kan ni gå till er lokala boklåda eller bibiliotek och låna böcker av te x Lehane. Han är något ojämn men jag kan rekommendera Shutter Island och Rött regn (båda böckerna har blivit två sevärda filmer) Samt Pelecanos böcker. Där kan jag rekommendera allt han skrivit.

Men nu är allt slut. Det känns som om vi förlorat en nära vän. Jag kan erkänna att varken jag eller Cecilia vet hur vi nu ska tillbringa våra kvällar. Det känns plötsligt väldigt tomt framför TV-soffan:)

Bunks och McNulty

Jag avslutar med citat från dagens DN just angående TV-serier.

"HBO:s serie "The Wire" är ett lysande undantag och ett mästerverk som saknar motstycke, svidande samhällskritik och ett myller av fascinerande människoöden. Här lyckas man skildra hela den moderna staden, hur vi alla faktiskt påverkar varandra. "The Wire" visar att det går att förbättra villkoren för våra barn men att det kräver engagemang. Kanske är det därför serien inte har samma höga tittarsiffror som snygga själlösa produktioner som "Sopranos" eller "Mad men."

Så sant som det är sagt.

Mästerskapet för åttaåringar

Full fart framåt

I helgen gick den av stapeln. 02-mästerskapet i fotboll. Det var Sköndal som bjöd in till den mest högkvalitativa turnering som de här grabbarna någonsin deltagit i. Två grupper med bra motstånd där ettan och tvåan från vardera grupp gick vidare till semifinal. Leos lag är fortfarande noviser när det gäller att spela sjumanna på stor plan. Innan turneringen hade de haft ett fåtal träningar på sjumanna. Vissa av de andra lagen hade spelat en hel säsong med den uppställningen och det visade sig att vi hade en del att lära - men inte från alla lagen.

Hela laget springer fram för att ta emot publikens jubel!

Första matchen spelades mot Sköndal som vi slog (kanske inte helt rättvist har jag fått berättat för mig) Nästa match stod Djurgårdens utvecklingslag för motståndet. Oavgjort med mersmak. Inte heller den matchen såg bloggaren men jag fick berättat för mig att vi var det bättre laget och borde vunnit med några mål. Tredje matchen bjöd Hammarbys utvecklingslag upp oss till dans. Den matchen såg jag. Roligt var att vi föräldrar innan matchen hörde hur föräldrarna till bajenkillarna prata sinsemellan om att nu skulle det bli plättlätt. Tji fick dom. Även denna match slutade oavgjord. Vi hamnade på andra plats i gruppen och gick vidare till semi.

Inställningen var det inget fel på

Där stod förmodligen Stockholms bästa 02-lag för motståndet. Brommapojkarnas utvecklingslag. Åtta grabbar handplockade från ett urval på ca 350 pojkar. Var det skillnad. Ja, det var skillnad. Stor skillnad. Organisatoriskt var de flera klasser bättre än oss. De visste exakt var det skulle stå, vilka löpvägar det skulle ta och var och när passen skulle slås. Lika tydligt var det att Leos lag bär på ett rejält krigarhjärta. Alla kämpade kopiöst. Slet och sprang till sista blodsdroppen. Matchen slutade två mot ett med fördel BP. (Senare i finalen slog BP Bajen med 4-1.)

Ännu fler medaljer till samlingarna

Men våra killar sålde sig dyrt och de skall ha en stor eloge för en så fint genomförd turnering. Inget av de lag som vi mötte ligger långt före oss i utvecklingen, förutom BP. Jag tror att när vi tränat och spelat ett antal matcher på sjumanna så kommer passningspel och allt det andra att sätta sig. Det finns så mycket talang och vilja i laget att det bara kan gå framåt. Och just nu kan vi bara konstatera att det lag Leo spelar i tillhör ett av de allra bästa i hela Tjockhult och det är inte dåligt av ett kvartersgäng.

Trötta men glada krigare.

Nu är säsongen snart över och de behövs nog en liten paus för att samla kraft inför nästa. Vinterträningen står inför dörren och handbollsserien har kört igång. Är det inte den ena bollen så är det den andra.

Vad tänker hon på i regnet?

Ett kallt oktoberregn, ett ståltrådsstängsel, några blöta bollar och en liten flicka. Man kan undra vad hon tänker på? Framför henne springer åtta småkillar omkring med två vuxna och spelar fotboll på en vattensjuk grusplan. Hon är tålig den där lilla tjejen vid stängslet. I nittiominuter stod hon ut utan att gnälla det minsta.

Wii & doften av manskapsbod

Trettonåringarna och Filip som bara är tolv samlas efter en skoldag i vardagsrummet framför TVn och spelar Wii.

De blir snabbt svettiga av spelet och doften av omklädningsrum sprider sig i rummet. Den lilla åskådaren i soffan med nappflaskan i handen verkar inte bry sig.

Tennis, boxning, golf, baseboll m m. Det är bara att välja. Ljudkulissen består av musik och publikjubel från spelet och alla grabbarnas sms som plingar in oavbrutet. Trettonåringar använder sin mobiler till allt utom att prata i.

Fille och Broman boxas mot varandra i tv-rutan. Ett kanske bättre sätt än då jag var tretton och boxning oftast slutade med näsblod.

Bumling i Kolis

Det har varit en fantastisk hösthelg med sol och rätt temperatur. I vilket fall om man råkar gilla att klättra. 12 plusgrader är optimalt. Gummit i skorna får fin friktion mot klippan och handsvetten uteblir utan att man riskerar att frysa.

Leo högst upp efter att ha toppat ur en knepig spricka.

Jag och Leo åkte ut till Kolartorp och mötte upp ett gäng bouldrare. Bouldring kommer från engelskans boulder. Följdaktligen klättrar man på stora flyttblock eller lägre men branta väggar. Inget rep används. Istället lägger man ut tjocka mattor att falla på. Mattorna kallas crashpads. Höjden på klättringen varierar från tre till sju meter.

Grabbarna nedan står beredda att fånga honom om han skulle falla.

En Crashpad har en förmåga att se mindre ut ju högre man kommer. Därför "spottar" man åt varandra. Grabbarna under Leo står redo om han skulle falla okontrollerat för att styra hans kropp mot en av paddorna.

Med händerna uppe ser det ut som om de åkallar någon okänd skogsgud när de i själva verket bara är beredda på lillkillen skall rasa av.

Om man som jag väger rätt mycket fokuserar spottarna på att styra mitt huvudet bort från vassar stenar och dylikt. Och ni som undrar, ja skaderisken är avsevärt.

Hur fan skall det här gå, tänkte jag vid insteget.

De var en toppendag med bra sällskap, god matsäck och inte minst bra klättring. Det där med matsäck är viktigt. Klättring och framför allt bouldring är en väldigt social tillställning. Man fikar, snackar och har det trevligt i skogen eller vid en bergvägg. Kolartorp är stort och det finns mer än sexhundra problem som lederna kallas i den här subkulturen av klättring.

Av den lätt skitnödiga blicken kan ni dra slutsatsen att det var hårt.

Att klättra längre linjer med rep kräver en viss uthållighet. Bouldring kräver mer styrka, dynamiska rörelser och ett visst mått av mod för att våga toppa ut, dvs klättra hela vägen upp och därefter ställa sig upp på krönet i segerposition. Det är klättringen motsvarighet till löpningens hundrameter.

Och var skall jag sätta högerfoten.

Medan vi grabbar tillbringade vår dag i Kolartorps höstfärgade skogar så tillbringade tjejerna sin dag på ett betydligt nyttigare sätt. När jag ser det här ur genusperspektiv så får jag bara acceptera att jag och Leo är två mansgrisar. Axl spenderade för övrigt dagen i Uppsala med handboll.

Tjejerna varken gymnastiserar eller vinkar. De tvättar fönster vilket vi inte gjort sedan vi flyttade in för två och ett halvt år sedan.