Summertime and the living is easy

Titeln i det här inlägget speglar den här midsommaren. Enkelhet efterfrågas. Det finns tusentals och åter tusentals covers på sången "Summertime and the living is easy". Jag är kanske traditionell men Billie Holidays version är den som gäller för mig.

Midsommar smaka på det ordet. Förväntningar och kaos. Har man några år på nacken så smakar det både sött och salt. Min barndoms midsomrar tillbringades i Västervik och var fyllda av små grodorna osv. Min tonårs midsomrar utspelade sig på Möja, Sandhamn och Grinda i sällskap med kompisar, brudar, Silverrom, Kir och mellanöl. Numera som familjefar med andra värderingar är jag tillbaka i barndomen. Och bra är väl det.

Felicia bär en blomsterkrans och finare krans får ni leta efter om ni inte köper en själva. Den är av plast. Annars satsar vi denna sommar på tradition. Inte så att Cecilia går och samlar sju blommor att ha under huvudkudden precis. Och varför skulle hon det. Är hon inte gift med en drömprins eller?
I vilket fall så startade vi med en sillunch, snaps och öl. För första gången på många år så slapp morfar Per vara fyllechaufför i och med att mormor precis tagit körkortet.

I Rossla var stången rest och dansen hade redan börjat när vi dök upp.

Ni som läst den här bloggen vet vad jag anser om dans men om det gäller " Vi äro musikanter ifrån Skaraborg" eller "Här är karusellen som skall gå till kvällen" så hänger jag på.

Jag är stolt över att våra coola trettonåring och vår stentuffa åttaåring inte tvekar en sekund inför ringdansen. Om ni undrar över mormor så är hon just denna dag sjutton år och morfar Per som inte syns i bild fotar just det svenska midsommarfirandet åt tyska antropologer.

Felica hängde på rätt bra. "Raketen" som avslutade all dans var nog hennes favorit.

Glad midsommar från oss till er.

Hejdå Dimitrios

Första gången vi träffades var för 23, 24 år sedan på den gamla rockklubben Ritz på söder. Du hade hockeyfrilla och dejtade min syster. Från den stunden levde vi parallella liv. Du byggde dig ett hus, jobbade hårt och fick tre härliga barn. Det rådde inget tvivel om att du var barnkär. För Axl var du Karlsson på taket men utan propeller, för Leo var du främst Anastasias pappa, en pappa som aldrig glömde att skoja med honom när ni möttes.

Du gick bort alldeles för tidigt, saknad av många. Men jag tror att du i din himmel är stolt över att se ditt gamla fotbollslag Akropolis spela nästa hemmamatch i svarta armbindlar.

Jag och min familj är glad över att vi fick lära känna dig och uppleva din hjälpsamhet och generositet. Men som alltid när det är för sent önskar man ha lärt känna dig ännu bättre.

Vi ses senare Dim

Den blomstertid nu kommer...

Så här har man själv stått med vattenkammat hår, en skjorta som skavde och en längtan att komma ur finkläderna och ta sommaren i besittning. Det var alltid solsken och medan orgeln malde på med psalmen "Den blomstertid nu kommer..." så hade man den där underbara känslan av att ett sommarlov långt som en evighet låg framför en. Nu vet ju vi som vuxna att sommaren försvinner i ett ögonblick och bara lämnar efter sig några korta minnen av en midsommarstång och några hopp från en badbrygga. Men för Axls del så hoppas jag att han är uppfylld av den där obeskrivliga känslan av total frihet i evighet. Amen.

Om ni tycker att Axl ser besvärad ut så stämmer det. Han sa till Cecilia att inga föräldrar skulle komma men sånt stoppar inte Cecilia som ville medverka på Axls stora dag. När de kom till skolan så var det så klart en massa föräldrar där. Det här var sista året för Axl på den här skolan. Nästa skola är stor, så stor och kanske lite skrämmande för oss föräldrar. Vi tror det går bra. Axl gick ut sin sista årskull med toppbetyg.

Det var skolavslutning på andra håll också. Leo och Flisans skola tog som vanligt fram det tunga artilleriet, sång och show in mass. Lärarna drog några bejublade slagdängor, solen sken och det var precis så bra som en skolavslutning skall vara i Astrid Lindgren-land.

Absolut organiserat och barnfritt

Varje år åker Bergsidans (Friluftsfrämjandet) medlemmar till Ågelsjön. Jag har hakat på några år och det är alltid lika trevligt. Ågelsjön är en förkastning med mängder av bergväggar efter sjön. Några så höga som 30 meter till lägre på tio meter. De flesta är vertikala och en del svaväggar finns det också. Sjöklippan stupar brant ner i sjön och bjuder på spektakulär klättring mellan vatten och himmel. Den stora klippan är 30 meter hög och de flesta lederna är relativt svåra. Ungefär 200 dokumenterade leder finns runt sjön. Omgivningarna bjuder på fina tälplatser, bra stigar, mängder av badklippor och små sandstränder. Här har Cecilia och jag hängt med barnen i tio års tid ungefär. Det är ett fantastiskt område som jag gärna återkommer till.

Vi var ungefär 25 pers som åkte från Stockholm på fredag eftermiddag för att tillbringa nationaldagshelgen med klättring

Jag har ett litet fjälltält som jag brukar använda. Inte mycket utrymme men å andra sidan var jag ensam.

Vi åt middag på klipporna. Grillade kött och grönsaker och till det oliver, goda ostar och andra delikatesser. Till det dracks det vin och öl. De blir inte mycket bättre än så.

När mörkret fallit och myggen börjat anfalla var det godnatt. Jag lånade en pannlampa så jag kunde läsa lite innan jag somnade.

Jag vaknade upp klockan 04.00 av fågelsång. Nu var det här inte frågan om någon ljuv sång utan en helvetisk kakafoni av oljud. Alla fåglarna vaknade samtidigt och drog på för full. Jag lyckades somna om och vaknade lagom till frukost.

Jag gjorde det enkelt för mig med makrill i tomatsås och några koppar svart kaffe.

Vi delade upp oss i grupper. Själv hakade jag på de som skulle till svaväggen. Det är en bra vägg att gå till tidigt innan det blir för varmt där.

Därefter bar det av till den stora väggen. Härlig klättring men svår.

Stilstudie.

jag avslutar med en bild på Leo. Han var med förra året och två år innan dess var Axl med. Tyvärr hade jag ingen bild på Axl

Absolut oorganiserad och vuxenfri spontanidrott

Kolla in den blicken. Vad tänker han på?

A. Jag vill inte gå hem nu.

B. Ur vägen gubbe.

C. Pappa, du stör.

Det här är så långt från Holiday on ice som det går att komma. Bakom garagen pågår det mer eller mindre varje kväll fighter som får Stanley Cup slutspelet att likna kindergarten.

Med inlines på fötterna kör de match efter match. Jag måste beundra deras kärnfysik. Leo kan

t ex först ha spelat fotboll två timmar på fritids, därefter åkt i väg på en handbollsträning och som avslutning på kvällen ytterligare två timmar inlinesåkning. Puh!

I dessa tider när allt är så organiserat och reglerat är det oerhört skönt att se att det fortfarande existerar spontanidrott. När jag var i Leos ålder fanns det bara spontanidrott. Man samlades (utan vuxna) på en grusplan, delade upp sig i två lag och körde. Hur ofta ser ni killar eller tjejer på en fotbollsplan som inte är ett utlyst träningstillfälle av någon idrottsklubb. Inte ofta.

Leo fick sina inlines när han fyllde år. Två dagar efter födelsedagen frågade jag honom om vi skulle ta en tur tillsammans. Det gjorde vi. Efteråt så frågade jag Leo hur han tyckte att jag åkte? Det här var första gången han dissade en idrottsprestation som jag genomfört. Ofta brukar han tycka att hans pappa är fantastisk, simmar och dyker skitbra, är en fena på fotboll osv. Men den här gången så sa han: Si så där pappa, si så där.

Nu har Leo ett gott hjärta så en stund senare när han fått dåligt samvete av att vara ärlig så sa han: Du åkte bra rätt fram pappa men du var inget vidare på tricks.

Och det har han rätt i. Jag har åkt inlines i fem år men han gör ändå tricks efter två dagar som jag inte vågar mig på. Om Axl skulle köra några dagar så skulle han också direkt göra tricks som jag inte klarar av. Det är nog sant det där ordspråket: Det som krokigt skall bli skall böjas i tid.