Travolta släng dig i väggen!

Fredagkvällen bjöd på disco i Leos skola. Lucas mamma Åsa hämtade upp Leo och Lukas från skolan och lämnade dem lite senare på discot. Jag hämtade sedan killarna vid halv niotiden på kvällen.

Paparazzi Åsa

Både Leo och Lukas är grabbarna som lever sina liv i mjukisbyxor. Nu tyckte varken vi eller Lukas föräldrar att det är rätt klädsel om man skall ut och dansa så det blev jeans. Självklart har vi vuxna fel för vi är inte sjuår och vet inte vad som är rätt men ännu så länge bestämmer vi och då tar vi också svåra beslut även om de är fel.

Angående mjukisbyxor så påpekade Cecilia det för Leo kvällen innan varvid Leo svarade:

-Vadå! Jag ska dansa hiphop.

-Men ska du inte bjuda upp någon.

-Men mamma, jag håller inte på med sånt. touche!

Nej, sånt håller man inte på med om man är en idrottstokig sjuåring anno 2010. Själv gick jag i dansskola från årskurs tre till fem. Jag skulle vilja säga att alla eleverna i min årskull, i min skola på Lidingö gjorde det. Vi lärde oss foxtrot, schottis, jenka, vals m m. (inga tryckare vilket var tråkigt men det tog vi igen när det var hippa.)

Nu kanske ni tror att jag dansar som en gud. Då tror ni fel. Om ni frågar min fru så får ni ett asgarv tillbaka. Jag dansar inte alls, varken full eller nykter (eller kanske full då) Ändå tycker jag att Norman Mailer har helt galet fel när han säger att ”Tuffa grabbar dansar inte”. Det är tvärtom. Tuffa grabbar dansar och det vill jag att Leo ska förstå när han blir lite äldre, även om jag inte är världens bästa förebild i det fallet. Å andra sidan är hans mamma både dansant och galant på dansgolvet.

När vi fortfarande bodde i Årsta och Axl var mindre och Leo ännu mindre så brukade vi sätta på Clash (gärna London Calling albumet) på högsta volym hemma och ha en omgång med vansinnesdans i vardagsrummet. Det var populärt och skitroligt.

Mer dans åt folket!

paparazzi Mats

Kommer ni ihåg citatet lite högre upp från Leo. ”Mamma jag håller inte på med sånt”.

Tillbaka till discot. När jag skulle hämta Leo och Lukas var allt precis som det ska vara, dansgolv, godisbar, nummerlapp till kläderna. Ingenting fattades. Det såg ut som vilken bättre dansrestaurang som helst och det är ett högt betyg åt arrangörerna. Behöver jag nämna en sådan självklarhet som att tjejerna var mycket mer uppklädda än killarna med några undantag och till dem hörde inte Leo och Lukas.

Paparazzi Mats

Direkt när jag träffade Leo sa han ”Fjorton tjejer pappa, jag dansade med fjorton tjejer. Han var också den kille som besökt godisbaren flest gånger och köpt mest godis. jag undrar om det finns något samband?

Paparazzi Mats

På hemvägen berättade killarna att de hade dansat med flera tjejer båda två vilket jag tyckte var modigt. Dessutom hade tjejer frågat chans på dem. När jag frågade vad de hade svarat så tittade de på mig som om jag var mindre vetande och svarade ”Nej, så klart.”

Paparazzi Åsa

Både jag och Lukas pappa konstaterade att om ett år kommer de här båda killarna också var mindre vetande och undra varför de inte svarade ja när de hade chansen.

Middag i klass två varning

Lördagkväll. Pendeltåg, bussar, t-bana och andra färdmedel ställs in på löpande band. SMHI har utfärdat en klass två varning för hela Tjockhult och invånarna är utlämnade åt vädrets makter. Det är då förortsborna packar in tre barn i bilen för att äta middag med söderfamiljen. Att hitta en p-plats nära Blecktornsparken var inte lätt men Cecilia var kreativ och ställde sig helt enkelt där man inte får stå.

Annars såg de här kvarteren i Tjockhult ut som ett vykort från tidigt nittonhundratal.

Översnöade gator, hus, fordon och söderbor

Karin öppnar ängsligt dörren för att kolla in förortsborna.

Ralf, Klara, Leo, Axl, Karin, Cecilia och i förgrunden Noel och flisan kollar in Anja.

Leo och Klara checkar internet eller nåt

Det en mycket trevlig kväll. Super G med Anja i direktsändning, fem barn som kom överens eller snarare fyra. Axl räknas som vuxen. Gin & tonics, god mat, gott vin och som avec Calvados. Calvados så typiskt söderbor!

Nej, nej. Inte bara Vätternrundan utan Lidingöloppet och Vasaloppet också, säger Cecilia

Ralf som är skidfantast och söderbo förevisade stolt sin trettioen år gamla Langepjäxor, still going strong. Slalomskidorna har han som alla andra söderbor stående i lägenheten därför att källarförrådet känns för osäkert. ”Skidorna är min dyraste investering efter lägenheten” slut citat Ralf. Karin och Cecilia beslöt att de ska åka Vätternrundan för tjejer. Den där sista meningen känns rätt bra att skriva. Cecilia var dessutom spiknykter när hon tog beslutet. God mat och trevligt sällskap. Noel vi ses i en handbollshall!

”Om du är på din vakt jämt betyder det att du är rädd jämt?”

Citatet är taget ur boken Vägen av Cormac McCarthy. En bok som knockade mig. Det är en bok som berör och gör att man får den där klumpen i magen som visar att det du läser betyder något mer än den vanliga pocketdeckaren.

En far och en son befinner sig i efterdyningarna av en global katastrof i en apokalyptisk värld. Vi vet redan från de första meningarna i boken att allt är hopplöst. Ändå kämpar pappan och sonen vidare därför att så är vi människor skapta. Vi kämpar vidare fastän det inte finns något hopp i egentlig mening. Vi vill bara överleva. De är rädda, frusna och framför allt hungriga – de är på sin vakt.

Jag har läst några recensioner av boken och de skriver att den handlar om godhet. Jag håller inte riktigt med. För mig handlar den lika mycket om den del i oss som är djur, dvs vår instinkt. Vår instinktiva kärlek och känsla för våra barn som i botten handlar om att rädda genpoolen. Den kärleken eller instinkten gör att vi kan gå hur långt som helst för att rädda dem. Vi äter t om upp varandra om det inte finns något smörgåsbord tillgängligt.

Det är en fantastisk bok och vad jag förstår så har det också blivit en fantastisk film. Det är en bok med ett nedskruvat, kargt språk och en väldigt enkel dramaturgi. Ett klassiskt exempel på roadmovie. Enkelheten och det givna drivet i berättandet gör att den lätt går att filmatisera. Andra böcker av Cormac är No Country for old men. Också den bra både som bok och film.

För många år sedan när jag var ungkarl och mitt liv bestod av ett överflöd av tid, så låg jag en hel helg och läst hans tidiga triologi: Dessa vackra hästar, Övergången och Städerna på slätten. En fantastisk romansvit som jag håller högre än hans senare produktion. Eller om det är så att minnet spelar mig ett spratt så här en femton år senare.

Läs vilken ni vill av hans böcker. Om ni inte får en klump i magen och en tår i ögat av dem så vet jag inte vad.

Hip Hip Hurra för Axl!

Skillnaden mellan att fylla tolv eller tretton år är betydligt större än 365 dagar. När man är tretton tycker man sig liksom ha lämnat barndomen och befinner sig på sista trappsteget inför vuxenheten. Vi som är vuxna vet så klart att det inte är något att sträva efter men är man tolv eller har precis fyllt tretton så gör man det. Ta det här med glassbilen.

Glassbil modell 2010, design Cecilia Roos

Det är Axls bil som han fått var gång han fyllt år sedan han var yttepytte. ”Glöm inte glassbilen kunde en åttaårig Axl utbrista när det var dags för bemärkelsedag.

I dag sa han inte det. Kommer han vilja ha en glassbil när han fyller femton, sexton sjutton år? Vem vet men förmodligen inte. Men det spelar ingen roll. För även när Axl fyller trettiofem så kommer hans mamma stå utanför hans dörr med en glassbil till lilla Axl. Det är så det är med mammor.

Mormors prins!

En annan sak med stigande ålder på barnen är att presenterna blir färre men dyrare. Om Axl fick bestämma, vilket han gör när det gäller presenterna, så skulle han helst vilja ha presenternas värde i stålar. Så långt har vi inte gått – ännu. Är Axl stor nu? Han tror i alla fall det själv.

Staffan, Jimmy och pizzabagerskan smörjer kråset

Vi som är vuxna vet så klart att en trettonåring inte är vuxen men hur förklarar man det för en som tror sig vara vuxen? Som fortfarande glömmer hälften av sakerna när han ska till skolan och skapar berg av smutsdisk, äppelskrottar, bananskal och godispapper i sitt rum.

Axl med pappa och tre syskon

Axl är glad. Förmodligen var det snabba cash i kuvertet

Ja må han leva...

Hip Hip Hurra Axl. Det är tur att du finns och att du inte får flytta hemifrån på många långa år. Grattis!

Vi avslutar med att citera morfar Staffans födelsedagskort:

Axl för att fira att du blir tonåring kan du göra följande saker:

- stanna halva dagen i sängen

- och andra halvan i duschen

- spela dina cd på högsta volym

- låta ditt rum vara en total katastrof

- med andra ord gör som du brukar!!!

Heja Heja Felicia!

Nu när skidskolorna i Flottsbro är över så tycker man väl att de där hårt arbetande föräldrarna kan ha det lite softish. Sovmorgon, läsa båda dagstidningarna, bälga i sig en liter kaffe var och göra just ingenting. Icke sa nicke. Vi har glömt Felicia, energisk, envis och inte minst morgonpigg.

Runt sex (eller tidigare) på morgonen slår hon upp sina två bruna. Det är knappt tidningen har hunnit hamna i brevlådan innan hon uppmuntrande först ropar välling och snart därefter Bolibompa. Felicia tillhör TV-generationen. Frukost TV som jag och Cecilia inte befattar oss med kommer att bli ett givet inslag i hennes frukostvanor.

Nio noll noll är jag, Leo och Felicia i en gymnastikhall när oss för ett pass ”boll och lek”.Salen fylls snabbt på med barn och föräldrar. Stor andel pappor har jag kunnat konstatera.Vi får se hur många pappor som hänger kvar när det är dags för ridskolan om några år?

Felicia hänger med på allt som är kul.

Felicia kör igång med hopp, kryp, boll, spring…I bakgrunden visar Leo snorisarna hur man gör.

Samuel en kompis från dagis. Obs han till vänster alltså.

En timme senare är hon nöjd och jag trött. Men lägger vi av då? Näpp. Första halvlek avklarad. Jag Felicia och Leo tar därefter simhallen i besittning för en och en halv timmes vattenrutschbana och vattenlek. Många bekanta i omklädningsrummet som Leos kompisar Bianca, Albin och Alexander. I trappan Miran, Goran och Jesper.

Därefter plockade Cecilia upp oss för matinköp. En viss Axl blir tonåring i morgon så det behövdes några liter cola, godis, glass och ingredienser till...

...hemlagad pizza.

P02 Vs P01

Klubbens bästa P02 lag som Leo spelar i mötte klubbens bästa P01 lag i fyra träningsmatcher inomhus. P01 laget hade delat upp sig i två lag så att alla skulle få lite fler matcher i benen.

Förvånande var att P01 laget hade delat upp sig i ett bättre och ett sämre lag. Jag misstänker att det kanske inte var så roligt för de killar som inte kommit så långt i sin utveckling att tvingas möta de lagkompisar som just nu råkar ligga i framkant. Inte helt okay.

Nå hur gick det? P02 laget mot det för dagen toppade P01 laget slutade oavgjort 0-0. Match nummer två mot samma lag förlorade vi med 0-2. Mer på att vi ännu inte riktigt lärt oss positionsspel och att finna rätt löpvägar än individuell skicklighet. De två matcherna mot P01 andra lag vann vi rätt lätt med 3-0 respektive 1-0.

Ändå gjorde inte P02 laget några av sina bästa matcher. De kan betydligt mer. Som förälder till ett barn i det här laget är man oerhört bortskämd med segrar. Förlusterna kan i princip räknas på ena handens fingrar och då har det rört sig om väldigt kvalificerat motstånd.

En eloge till de som jobbar med laget!

Leo trött, svettig men lycklig.

Handbolls FLOW!

Det lag Axl spelar i är mer än bra. Förra året vann de fem av sex turneringar. I Stockholm i år spelar de i högsta serien för deras åldersklass. Sammanlagt har de lag i tre serier så det är tätt mellan matcherna.

Helgen bjöd på fyra matcher. Lördagen mötte de ett 97 gäng och ett 96 gäng. Seger i båda med 23-13 respektive 23-20. Söndagen bjöd på två matcher i serie 1. Det blev en seger med 19-12 och en omdiskuterad oavgjord match med resultatet 14-14.

Lördagens matcher såg jag och den första var väl en mer eller mindre överkörning. Match nummer två var jämn, händelserik och tuff. En match i publikens smak. Söndagen matcher såg jag inte men från säkra källor (läs Axl) så blev de bortdömda från en rättvis seger till ett nesligt oavgjort resultat. ”Vi skulle vunnit men sekretariatet höll inte ordning på tidtagning och utvisningsminuter vilket gjorde att vi bara var fyra utespelare på slutet. Motståndarna kunde både reducera och kvittera”.

Axls utvecklingskurva är brant stigande. Han går från klarhet till klarhet vilket känns roligt. Så tränar han också stenhårt.

När animerad film är som bäst är den från Japan!

Jag måste rekommendera Hayao Mizuaki och alldeles speciellt hans film Spirited away. Det är animerad film när det är som bäst. Dramatisk, otäck och alldeles, alldeles fantastisk.

Dessutom är det en film fur alle.

I vår familj innebär det att alla med stort intresse kan se samma långfilm utan avbrott och utan tillstymmelse till ointresse hos någon i soffan. Oavsett om det som nu gäller en medelålders pappa, en nästan tonåring, en sjuårig idrottshjälte, en högpresterande chefsmamma eller 2,5 åriga Flisan.

Känner du till någon film som klarar av den målgruppen med så skilda preferenser i det åldersspannet?

Mizuaki är stor och finns följaktligen överallt. Flera av hans produktioner är bland de mest sedda biofilmerna i Japan någonsin. I biobiljetter räknat är han en av de mest framgångsrika filmregissörerna utanför USA. Själv hyr jag dem på ett bibliotek nära mig som har ett bra urval. Det kostar tjugo riksdaler för tre dagar. Nu finns det säkert kännare som menar att det finns än bättre animerad film att hämta från Japan och de har säkert rätt men om det vet jag inget.

Det intressanta med Mizuakis filmer är att berättelserna, dramaturgin och att karaktärerna i alla avseenden skiljer sig från det vi är vana vid här i väst. En positiv kulturchock som får både vuxna och kids att sitta med uppspärrade ögon, knäpptyst i ca två timmar...

Mer än så begär man inte som förälder.

Godnattsagor & Heroin

Alla som har barn vet att det finns ritualer innan det ska kojas. Det har med trygghet och snuttefiltar att göra. Barn vill att det ska vara likadant hela tiden, ingenting får förändras, möjligen går det att byta ut Nalle Puh mot Bamse – men större förändringar än så blir det inte.

Tandborstning – check

Välling – check

Rätt lampa tänd – check

Godnattsaga – check

Två nappar i sängen i fall en försvinner vilket det alltid gör - check

Nalle Puh på bandspelaren – check

Puss på kinden - check

Dörren öppen till sovrummet med en exakt 2 dm stor springa - check.

Därefter hinner man ungefär halvvägs ner för trappan till undervåningen när en röst skriker

-Pappa, pappa! Täcket.

Och så där kan det hålla på.

Den här kvällen gick det bra. Flisan och jag hade varit på en vårdcentral nära oss tidigare på dagen och fått varsin spruta mot svininfluensen. Det gjorde ont på Flisan och därför gav hon sköterskan onda ögat och vägrade ta emot ett Bamseklistermärke. Det finns inget att säga om det. Gör det ont så blir man arg – även om man är liten. Jag håller på Flisan i alla lägen.

Denna kväll tittar Flisan i böckerna om Yo Yo och Pino. Därefter läser jag dem för henne. Hon gillar Yo Yo och Pino vilket är mer än okey för tecknaren och författaren till böckerna råkar vara en god och nära vän till mig och dessutom är han Flisans gudfar.

När Flisan döptes så fick hon ”Puss” en tavla Kenneth målat. Den är fin och lyser verkligen upp hennes lilla rum. Vi har många tavlor av Kenneth hemma och det känns bra.

Nu har inte Kenneth bara gjort barnböcker i mitten av nittiotalet skrev jag en berättelse som han tecknade. Det blev ett påkostad seriealbum under namnet Heroin. 48 sidor 4-färg på papper av högsta kvalitet som förlaget Epix gav ut. Det resulterade i det årets, ja garanterar nittiotalets mest utskällda seriealbum. Jag har lagt in några recensioner här nedan. Och bättre än så kan det inte sägas.

Om det finns någon läsare av den här bloggen som undrar om albumet verkligen är så bisarrt så som recensenterna hävdar är ni välkomna att låna ett ex och bilda er en egen uppfattning.

”Ett svenskt seriealbum som inte liknar något annat. Det liknar inte ens något utländskt seriealbum”.

”Troligen Sveriges mest avantagardistiska seriealbum någonsin, och för många år framöver. Inget annat förlag än Epix skulle ha vågat kasta bort pengar på att ge ut denna vackra, fängslande, halvbegripliga serie för ett kräset (och skäligen vrickat) fåtal.”

Svenska bibliotekstjänst träffade huvudet på spiken:"Förgäves har jag sökt försonande satiriska drag. Att huvudpersonen, lustmördaren och sexdåren, är präst gör tyvärr inte saken bättre."

Nej, det gör det sannerligen inte. Det hade varit mycket bättre om lustmördaren och sexdåren hade varit arbetslös, alkoholiserad, drogmissbrukande arabisk invandrarungdom med hemmavist i Malmös betongetto. Varför skulle albument annars heta Heroin? Om det åtminstone hade varit en lönnfet dryg mellanålders främlingsfientlig gubbe från det skånska slättlandet. Det hade ju kunnat passera. Men en präst?

Upphovsmännen har tagit del av Svenska bibliotekstjänsts utlåtande, och de har lovat bot och bättring i nästa albumet. Ha! Ha!

Eller med skaparnas egna ord (skrivna innan de tagit del av Svenska bibliotekstjänsts utlåtande):"Heroin är lika oförklarlig som vacker, skapad i samma anda som Jean Bataille och Jules Verne framställde sina mästerverk.

Temat i Heroin är lika tidlöst som i ett klassiskt drama: Vad är min dotter? Vem är min dotter? Och var kommer hon ifrån? Vem är kvinnan som stoppar mina strumpor och påstår sig vara min fru? Och vem är jag?

Kenneth om du nu läser detta. Jag tycker fortfarande vi skapade något som var unikt, annorlunda och på många sätt nyskapande. Jag och Leo drar över till Gotland om några veckor och hälsar på dig och Erik så får vi fyra tillsammans ha ett riktigt mansläger. Vi får ta tag i våra idéer kring en tecknad deckare i landsbygdsmiljö och inte minst barnboken Vattenhålet.